Varför är det så tyst?

Följande debattartikel skrevs till veckotidningen internationalen i mars 2011. Den togs inte in [så vitt jag vet]. Och jag slutade prenumerera… /G

Jag har fått frågan om jag vill fortsätta prenumerera på Internationalen, den tidning jag har fått hem i min brevlåda varje vecka sedan 1976. Men jag är ytterst tveksam. Låt mig få förklara varför.
Valet i höstas och tiden därefter har varit dyster för den breda arbetar- och solidaritetsrörelsen. En socialdemokrati i fritt fall. En fackföreningsrörelse på (s)vältkur. Ett vänsterparti med fem förlustval och trovärdighetskris för Ohly. Ett miljöparti som alltmer närmar sig de borgerliga partierna genom uppgörelse om invandrare och Afghanistan. Och en segerrusig medelklass som genom Alliansen sakta men säkert monterar ner den allmänna välfärden i utbyte mot friskolor, Rut och Rot. På detta Sverigedemokraterna…
Samtidigt ser vi en nödvändig och ibland häpnadsväckande ärlig omprövning. Framtidskommissioner. Öppna utmaningar av Lars Ohly. Oändliga trådar och blogginlägg i sociala media. Trots att valet av Juholt var ett påveval så har debatten varit livaktig.
Vi kan naturligtvis diskutera uppsåt, omfattning och utgång på denna omprövning, men den sker! Självkritik, omprövning, förnyelse, öppenhet. Lika välbehövliga som hoppingivande ledord. Det är också glädjande att så många människor börjat aktivera sig. Bara Vänsterpartiet har ökat med 3 600 medlemmar sedan valet.
När ord som nordafrikansk revolution, atomflykting och peak oil är förstasidesstoff avspeglas det också i den alltmer omfattande politisk diskussion bland människor. Allt fler ställer sig frågan: ”Vart är vi på väg?”. De är på rätt spår.
Av denna självkritiska rannsakan och vilja till förnyelse märker jag inte mycket i Internationalen. Under det halvår som gått sedan valet har jag sökt efter artiklar som öppet diskuterar Socialistiska Partiets (och Internationalens) roll. Jag har hoppats att tidningen skulle ha den journalistiska ambitionen att göra djupgående intervjuer med framträdande personer inom den rörelse jag beskrivit ovan. Jag har trott att debattsidorna skulle vara fyllda inlägg om framtiden för den breda arbetarrörelsen eller åtminstone vänstern.
Men så är det inte.
De senaste valens insatser, med eller utan sekten Rättvisepartiet, värderas aldrig öppet trots att de ur alla aspekter måste ses som verkliga fiaskon.
De diskussioner som förs på kongresser sker bakom lyckta dörrar. Inte ens Internationalens trognaste läsare kan ana hur stämningarna var.
Visst finns det bra analyser och kritik av andra, till exempel Kjell Östberg om socialdemokratin, i Internationalen. Men icke ett spår av självkritik, omprövning, förnyelse, öppenhet kring det egna.
Vad beror det på?
Gus Kaage, Göteborg

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Varför är det så tyst?

  1. Pingback: På väg mot en förändring | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

  2. Pingback: Kan vänsterpartiet bli ett brett vänsterparti? | Svensson

  3. Pingback: Vem behöver mer salt i såren? | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *