Vår vän, den glade talar’n

Tomas Ramberg mötte jag i sjätte klass i Lexby i Partille. Redan då skrev vår fröken i Tomas kontaktbok: ”Och Tomas han bara pratar och pratar och pratar…”. Det fortsatte han med under våra år i Göteborgs Miljögrupp, Volvo, SP och som en finfin vän. Och nu i Ekots Lördagsintervju, med stringens och bravur. Det är väl bara Silvia som riktigt brottat ner honom… Här en hyllningssång framförd på kalas i augusti 2008.
Melodi: Den glade bagaren, Evert Taube.

Vår vän, den glade talar’n, vars läppar mången kysst.
Ja, om du mötte honom, du skulle nog bli tyst.
Den ständigt malande käken, ges luft och energi.
När han får mål i munnen: En svada med livstidsgaranti.

Den glade talarn’n snackar. Retoriskt, med finess.
Han aldrig nånsin backar från inslagen ingress.
Med filibusterns finter, Don Juans sockermun.
Nej, aldrig tungan slinter – säg blir han nånsin stum?

Här kommer äldste sonen: ”Håll flabben lillebror!”
Han höll i megafonen, när klasskampen var stor.
Nu är det mikrofonen. Var lördag, intervju.
Då ryser man i toppskiktet, hos Fredrik Reinfeldt och hans fru.

Hör du en knappnål falla, då har du kommit fel.
Med åsikter om alla, så lämnas ingen del.
Han tystas utan krångel, då är han riktigt snäll
– när det är dags för hångel, med hustrun, fru Permell.

När truten går på högvarv, i Båtsmansklevets hus.
Då överröstas alla på trädgårdsgångens grus.
Då säger hustrun vänligt, och klappar makens bröst:
”Kom in nu, käre Ramberg, det drar och du förstör din röst.”*

*Alla ”r” i sista meningen sjungs med ett skorrande, blekingst r…

This entry was posted in Poesi and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *