Långtifrån slutkört för bilindustrin

Måndag den 9 augusti 1977 var en betydelsefull dag för mig. Efter tre trista gymnasieår, 36 meningslösa dagar som plutonbefälselev vid A4 i Östersund och några sommarveckor utan några omvälvande framtidsplaner så stod jag utanför Volvo Torslandaverkens fabriksgrindar redo att gå ut i arbetslivet. Anställningsnummer 64 693 var redo för tvåskiftet på monteringsfabriken. Jag kom att stanna i nästan femton år på och vid löpande bandet.

Lars HenrikssonEn av dem som jag mötte på fabriken var Lasse Henriksson. Vi hade båda varit aktiva i Göteborgs Miljögrupp och deltagit i Kungstorgsockupationen 1976, men utan att lära känna varandra. Lasse började året efter mig och tillsammans delade vi erfarenheterna i det som blev ”Mina universitet”: fackligt arbete i ständig opposition mot såväl företagsledningens taylorism och utarmning som den stenhårt socialdemokratiska fackliga byråkratin vid Nordens största fackklubb, Volvo Verkstadsklubb.

Vi satt också några år i en av gruppstyrelserna inom Verkstadsklubben. En styrelse som var minst sagt annorlunda: Vi hade inga socialdemokratiska partiböcker, vilket var ett ”måste” annars, utan var ett brokigt gäng socialister, partilösa och framför allt människor med sina arbetskamraters förtroenden.  I stort sett de enda fackligt aktiva som fortsatte i produktionen sedan vi blev valda av medlemmarna. Strävan efter just medlemmarnas makt i sin egen fackförening blev central för oss. Som styrelse försökte vi också arbeta med andra frågor än MTM-mätningar, löner och avtal. Dit hörde internationell solidaritet, miljö och inte minst kraven på att fackföreningarna ska vara demokratiska medlemsstyrda organisationer med basen i golvet.

SlutkörtI mars kom boken Slutkört av Lars Henriksson ut på Ordfronts förlag. Samme Lasse, kvar på monteringsfabriken efter alla år. Jag vill redan nu utnämna Slutkört till en av årets viktigaste böcker. Det är en synnerligen väldokumenterad, välskriven och vederhäftig plädering för en omvälvande samhällsförändring, bort från massbilism, klimatkris, massarbetslöshet och teknikförstöring och för en förnuftig och hållbar utveckling i ett fossilfritt samhälle.

Sett i tid kommer Slutkört i precis rätt tid. Peak Oil närmar sig med sjumilasteg , för Saab är det snart slutkört, klimatkrisen är galopperande. En av huvudorsakerna är ökande transporter. Det blir alltmer uppenbart att regeringens miljöbilssatsning är bluffpoker. Och se på vilken stor eller halvstor stad i världen som helst: finns det någon som inte drabbas av förlamande trafikinfarkt, kollektivtrafiklösa köpcentra utanför stan som ödelägger innerstäderna och ständigt svällande vägnät? Sist men inte minst: överproduktionen av bilar i världen är enorm, även i Kina. Det borde vara uppenbart för alla att det slutkört för massbilismen.

Det är här Lars Henrikssons bok pekar på en lösning, en väg framåt. En väg som tar oss förbi de felaktiga återvändsgränderna: ”Staten ska inte subventionera en döende industri, låt de anställda leva på A-kassa tills nya jobb skapas.” ”Regeringen måste pumpa in nya miljarder annars blir vi arbetslösa. Saab/Volvo/Ford/GM/XXX är ju bra bilar.” ”Bilen innebär frihet – ändra inte min livsstil och förresten kommer det andra drivmedel. Eller hur?”

Lasses utgångspunkt är att bilindustrin har något unikt: i fabriken samlas all den högteknologi som en  bil innehåller och den kunskap som ligger bakom, (en i dag alltför utarmande men) rationell produktion och inte minst kapacitet att snabbt ställa om produktionen. Efter semestern varje år (eller mitt under säsongen) rullar nya årsmodeller av bilar för de riktigt välbeställda av banden – i stället skulle samhällsnyttig produktion kunna tas fram och produceras. Framför allt inom energi- och kollektivtransportsektorn. Det är i storskalighet som lönsamheten eller de låga priserna ligger, det är i kombinationen forskning och faktisk produktion som tekniken utvecklas, det är i den gemensamma strävan som förändringar sker, som de stora öppningarna blir möjliga.

Det är möjligt att rädda jobben inom fordonsindustrin, att skapa en samhällsnyttig produktion, behålla all den kunskap och kompetens som finns på alla nivåer och ta ett nödvändigt steg mot en hållbar värld där klimatkrisen tas på allvar. Lars Henriksson pekar på den amerikanska fordonsindustrins blixtsnabba omställning efter Pearl Harbor till vapenproduktion under en sällsynt centraliserad och effektiv statlig ledning. Det politiska beslutet som kraftigt bidrog till att kriget vanns. Han väcker åter till liv erfarenheterna från de tvärfackliga kommittéerna vid brittiska Lucas Aerospace och deras kamp för att rädda jobben. Alternativ (alltså samhällsnyttig) produktion i kombination med långtgående krav på en förändrad arbetsorganisation. Ett innehållsrikt arbete i många bemärkelser.

Det mest intressanta med Lucasexemplet är hur de lyckades få till stånd ett tvärfackligt arbete, tvärs över fabriks- eller organisationsgränser, som också involverade andra rörelser i samhället. Visst kan en miljögrupp eller en samling konsumenter samverka med fackföreningar. Här kommer också min enda invändning mot Slutkört: det finns ett ensidigt metallarbetarperspektiv från Lasses sida. Det är förståeligt eftersom det är där han står, vid bandet. Men han tenderar också att underskatta eller räkna bort tjänstemannaorganisationerna i boken. Visst skiljer det världar mellan genomsnittsmetallaren och dito tjänstemannen. Men paradoxalt nog har tjänstemännens fackföreningar varit mycket mer kritiska och självständiga än Metall/verkstadsklubben. Och i det grannlaga uppdraget att i grunden förändra ett samhälle som Sverige måste andra krafter än den klassiska arbetarklassen – hur vi än definierar den – dras in.

Sammantaget är det här frågor som den nu pågående Metallkongressen borde genomsyras av. Men ett av huvudproblemen i samhället är att varken Metall eller något annat fackförbund har en alternativ hållning i hur vi ska få till stånd en lika snabb som ordnad övergång från slöseriets politiska ekonomi till det hållbara, fossilfria samhället. I själva verket är det ingen politisk kraft med muskler att påverka eller förändra som diskuterar en sådan utveckling. Framför allt inte i valtider.

Det är i det ljuset som Lars Henrikssons bok ska läsas. Det är det som gör den lika lättläst som spännande, lika kritisk som framåtpekande. Och den borde kunna inspirera till ett liknande tvärpolitiskt samarbete som ledde fram till Malte, Miljörörelsens alternativa energiplan, i slutet av 1970-talet. När börjar vi?

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.