Ansiktslyftningar och gråsuggor

Vänstertidningar, särskilt organisations- eller partipressen, är i allmänhet sällsynt tråkiga och förutsägbara. Den ”rätta linjen” får gå före det kritiska granskandet. Hellre en självbekräftande intervju med någon ur de egna leden än att intervjua någon främmande, vare sig det är ”kvinnan på gatan” eller en makthavare. Hellre ett bergfast utropstecken än två försiktiga frågetecken. De fotriktigt trygga ämnena ältas om och om igen. Innehållet är en jämntjock smet av lika långa artiklar med samma sorts stilistik. Den grafisk formen är oftast lika upphetsande som en gråsuggas. Avsaknaden av verkliga debatter brukar vara lika stor som bristen på kultursidor. Elakt? Gå till gråsuggor som Offensiv eller Proletären eller forna tiders Flamman, Ny Dag, Gnistan och vad det nu hetat. Bläddra i tidningsarkivet på närmaste bibliotek eller UB.

Det hindrar inte från att artiklar kan vara riktigt välskrivna, spännande och kunskapsberikande. Flera enskilda skribenter är en fröjd att läsa. För stilistiken likaväl som kunskapen och förmågan att engagera och komma med de oväntade frågorna eller de icke förväntade svaren. En av de första ögonöppnarna för mig när det exempelvis gäller bildens betydelse var 70- och 80-talets ETC. Här gjorde Johan Ehrenberg en pionjärinsats.

Visst finns det förklaringar: det är ofta inte utbildade journalister som gör tidningarna, de ekonomiska resurserna är små. Frilansmaterial kan inte köpas in. En annan är att redaktionen/organisationen inte organiserar lokalredaktioner eller enskilda skribenter. Min erfarenhet är att det sker av politiska skäl; redaktionen vill ha hela kontrollen.

Så här i sista veckan före semestern gör jag det som jag lovat så länge; att slänga papper, sortera ut böcker och tidningar. Somt till pappersåtervinningen eller Emmaus, annat tillbaka i banankartongerna i källaren. Det tar sin lilla tid, inte bara för att det är stora mängder. Det är också lätt att förlora sig i minnen, sitta och läsa artiklar och bli påmind om min egen historia.

1993 var jag drivande i processen att göra en rejäl ansiktslyftning av veckotidningen internationalen. Tillsammans med Birgitta L arbetade vi under hösten fram olika dummies, förankrade med redaktionen och olika politiska organ. Premiärnumret kom ut senhösten (vill jag minnas). När jag bläddrar i högarna, långti från alla nummer finns kvar och tidningarna ligger långtifrån i någon ordning, så blir jag ändå stolt. Här har vi en vänstertidning som inrymmer journalistiska och redigeringsmässiga elementa: reportage, artiklar, notiser, bildnotiser, ledare, kommentarer, insändare, debattsidor, bilder som talar för sig själva. Märkvärdigt? Nja, men i sammanhanget ingen självklarhet. Givetvis var vi inte ensamma; redaktionen och skribenterna fyllde tidningen med idéer, texter och bilder, vecka ut och vecka in. Men förpackningen och den dynamik som den skapade stod vi till stora delar för. Jag vill också betona att formen i sig inte har ett egenvärde; men en skickligt redigerad tidning vinner läsaren – här finns mycket att hämta av de annars så slaskiga kvällstidningarna.

Författaren Stieg Larsson, som medverkade i tidningen under många år, skrev så här i en insändare: Från att ha varit rent usel har den blivit helt rätt. […] I den värsta lågkonjunkturen, när så gott som landets alla tidningar brottas med vikande upplagor och uppgivenhet, så uppträder plötsligt Intis med en helt ny layout och som något av barndomens Rekordmagazin med veckans spännande läsning. Nya Intis är mer än en snygg förpackning: ni har även dristat er till att bryta vänstertidningars traditionella konservatism och börjat tidningen ett innehåll. Visst finns det kvar några pekpinnar här och där, men på det hela taget producerar ni alldeles utmärkt journalistik, där de enskilda artiklarna står för sig själva och med en alldeles egen tyngt. Bravo. [internationalen 1–2 1994]

I dag är internationalen förpassad till gråsuggornas värld, såväl till form som innehåll. Det är tråkigt. Men tråkigast är nog att det inte finns någon organiserad diskussion om en radikal dagstidning i Sverige. För det skulle behövas, och det är möjligt.

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *