Andreas Malm om Libyen

Egentligen hade jag tänkt låta bli att återpublicera andras texter här. Men det Andreas Malm skriver i dagens Aftonbladet är bland det mest gripande – och korrekta! – jag läst på länge. Det stöd till rebellerna i Libyen som förnekats inte bara av västvärlden utan också, skamligt nog, av ”vännerna” inom vänstern, vare sig de kommit från stalinistiskt eller ”trotskistiskt” håll. Jag publicerar bara utdrag, men läs gärna hela artikeln här.

”Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.

Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar.

Två dagar efter The Guardians rapport publicerade Aftonbladet Kultur en artikel med rubriken ”Myten Libyen”, författad av en Joakim Bröms, med ett befriande enkelt budskap: alltihop är uppdiktat (Aftonbladet 20 juni). Gaddafi har inte begått några krigsbrott. Det finns ”inga styrkta belägg”, inga ”fakta eller bevis”: ”flyganfall mot civila, våldtäktskampanjer, urskillningslösa bombningar av bostadsområden” är inget annat än rykten som rebellerna och Nato låtit plantera för att legitimera sitt krig. Om det är någon part som begått brott är det tvärtom rebellerna. Det är de och deras ”västliga supportrar” som ”motsatt sig en förhandlingslösning”, medan Gaddafi-regimen accepterat ”vapenvila och förhandlingar”. Bröms slutsats var logisk: i Tunisien och Egypten inträffade folkliga revolutioner, men någon sådan existerar inte i Libyen. Här handlar det om ett inbördeskrig. Skulden för det ligger hos rebellerna.”

[…] ”Allt detta är lika makabert som bekant: vi har hört det förut. Vi har sett människor som anser sig stå till vänster välsigna tyranner från Josef Stalin till Robert Mugabe, förneka brott mot mänskligheten från Kina till Bosnien, dra outplånlig vanära över sig själva genom att ta parti för de mest vansinniga av världens regimer enbart för att de för tillfället stått i harnesk mot väst. Det är en stalinistisk och poststalinistisk tradition som, mot alla odds, levt vidare ända in i 2000-talet.

En sak är dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.

För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.

Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär. I väst gnäller vänstern över Nato; i den arabiska revolutionens kärnland Egypten är det offentliga rummet draperat i den libyska rebelltrikoloren. Båtar, bilar, Tahrir-demonstrationer solidariserar sig gränslöst med i synnerhet Libyen, men också med Syrien, därför att de avgörande slagen nu utspelar sig där. Där har regimerna svarat med brutalare våld än i Tunisien och Egypten, där har massorna ännu större hinder att välta – och just där sällar sig allt fler västerländska vänsterröster objektivt eller subjektivt till massmördarna. Denna gång är det inte bara moraliskt skamligt, som nyss på Balkan. Det är strategiskt katastrofalt.

En revolutionär vänster skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart. Vi borde vara lika intresserade av praktiskt solidaritetsarbete för Syrien, Jemen eller Bahrain som för Gaza: den arabiska revolutionen är, som den palestinska vänstern alltid vetat, en. Ingenting flyttar fram palestiniernas positioner så mycket som demokratiska regimer i grannländerna. Ingenting är mer politiskt värt.”


This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Andreas Malm om Libyen

  1. Pingback: Erkänn rebellerna i Libyen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *