På väg mot en förändring

Över hälften av Vänsterpartiets distriktsordförande – 14 stycken – vill ha en ny ledare före valet 2014. Det visar Dagens Nyheters rundringning till 23 av partiets 24 distrikt. Det är bara att instämma och jag uppskattar verkligen att Jonas Sjöstedt nu öppet utmanar Lars Ohly. Vänsterpartiet har förlorat fem rad i val och ligger riktigt uselt till i alla opinionsmätningar. Vänsterpartiet behöver förändras i grunden och då är byte av ordförande Lars Ohly en naturlig del. Jag har själv skrivit om det i förhållande till Saab.

Jag kommer att ägna delar av semestern, i avbrott då vedbacken, trädgården, gäster och utflykter inte behöver ägnas omtanke, åt att läsa igenom och kommentera det Strategidokument som Vänsterpartiets Framtidskommission har arbetat fram. Det dokument som kommer att diskuteras och antas på kongressen i Uppsala 5-8 januari 2011. Här kan du ladda ner dokumentet.

Personligen är jag förtjust i ett delat ledarskap à la Miljöpartiet. Två personer, en man och en kvinna, som tillsammans kan komplettera varandra och bredda ledarskapet. Jag är personligen ytterst svag för Josefin Brink, Jonas Sjöstedt, Hans Linde, Jens Holm. Snacket om att den ene är mer höger eller vänster är rätt oväsentligt. Det handlingsutrymmet fastslås av kongressen.

Det jag mest förvånas över är att kopplingen mellan rörelse och handling i strategidokumentet är så otydlig. Innehållet i begreppet folkrörelsesamverkan, där miljögrupper, fackföreningar, enfrågerörelser och opinionsgrupper samverkar kring sakfrågor, finner jag inte riktigt. Inte heller vilka frågor som är de verkligt prioriterade. En analys av LO som byråkratiskt styrd av socialdemokratin saknas helt (vad jag kan se). Sist men inte minst är klimatkrisen och de krav den ställer på en förnuftig samhällsomvandling i grunden reducerade.

Det hindrar inte att diskussionen blir intressant och jag ser verkligen fram emot den och lovar att ta den på största allvar.

Jag vill understryka att debatten är avgörande. Det är inte bara Vänsterpartiet som är i behov av förändring och förnyelse. Socialdemokratins kris är långtifrån överstånden med Håkan Juholt vid rodret. ”Rörelsen” rör sig knappt. Fackföreningsrörelsen står sig rätt slätt, just för att de är så toppstyrda och knutna till det socialdemokratiska partiet. Vad har exempelvis Metall för lösning för Saab, utöver att skälla på Reinfeldt?

Rätt förd kan diskussionen entusiasmera en rad människor som strävar efter välfärd, ett hållbart samhälle och en verklig politisk opposition. Ta till exempel alla unga inom Grön ungdom, som borde vara riktigt brydda efter uppgörelser om flyktingar, Afghanistan och skolan. Eller de som i Feministiskt initiativ såg större möjligheter än ett skickligt politiskt agerande av Gudrun Schyman och en begränsning till Simrishamn.

PS. Till sist en liten kommentar till bloggen Röda Malmö, som drivs av Ronny Åkerberg, en man som jag respeketerar på samma sätt som jag respekterar merparten av medlemmarna i Socialistiska Partiet. På bloggen bland andra Anders Svensson, Göte Kildén & Benny Åsman, Lars Henriksson, tidskriften Röda Rummet. (Till skillnad från toksekteristerna i Rättvisepartiet Socialisterna). I dag skriver han om ”…det mesiga vänsterpartiet” och att Lars Ohly måste gå.  Vi må vara oense om mycket, men det intressanta är att det pågår en verklig diskussion inom Vänsterpartiet om problemen. Det finns en klarhet över de rätt usla villkoren för arbetarrörelsen. Och diskussionen är offentlig: hos Framtidskommissionen, i Flamman, i media, i partiföreningar, på bloggar och twitter. Den möjligheten har jag, den har även du. För Vänsterpartiet är ett öppet, brokigt och till stora delar levande parti; bara sedan valet har V fått minst 3 600 nya medlemmar. Medlemmar som inte sökt sig dit för att bedriva nedskärningar utan i en berättigad ilska över ett välfärdssamhälles utveckling mot öppen rasism, utslagning och miljöförstöring. Den möjligheten finns inte i Ronny Åkerbergs eget parti SP, ett parti som håller kongressdokument, kongressdiskussioner och åsikter inom lyckta dörrar. Ett parti där diskussionen möjligtvis förs internt, men där exempelvis det senaste inlägget från Internationalens insändarsida är daterad 16 juni 2009, de tre inläggen om den komplexa Libyenfrågan bara är förbehållna partimajoritetens linje. Jag har själv försökt få svar på detta i en insändare, men den togs inte in. Min kritiska insändare efter katastrofvalet fick ett svar, sedan lades locket på.

Jag har sedan länge insett att det inte gäller att ha rätt, utan att få rätt. Det är en väsentlig skillnad. Det är också det som gör att det inte duger att sitta vid sidan av och komma med nog så kritiska invändningar och synpunkter. Vägen till ett rättvist och hållbart samhälle tar inte ens vägen förbi det självvalda glasbergets isolering. Det tar i dag vägen förbi Vänsterpartiet, tillsammans med de många. Så, Ronny Åkerberg, du är varmt välkommen till Vänsterpartiet och ta del av diskussionerna.

Uppdatering 20.50. Nu utmanar även Ulla Andersson öppet Lars Ohly. Nu vill jag se en vadhållningsfirmas odds för Ohly. 1-1 000 000?

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

14 Responses to På väg mot en förändring

  1. Hej Gus! Schysst blogg!

    Tänkte bara kommentera din kritik mot strategidokumentet när du skriver ”Inte heller vilka frågor som är de verkligt prioriterade”.

    I Framtidskommissionens förslag som nu lämnats över till kongressen efter behandling i partistyrelsen fokuserar vi på en rad politiska områden: Välfärd (Välfärdspartiet), arbetsmarknadspolitik (En politik för det nya arbetslivet), Feminisism (Välfärdsfeministerna), Miljö (Miljöpolitik för jämlikhet), Bostadspolitik (Hyresgästernas parti) och antirasim (Håll ihop mot rasism).

    Utöver detta håller vi i Framtidskommissionen på med en djupanalys av områdena ekonomisk politik, arbetsmarknad, feminism och miljö. Detta arbetet är inte slutfört ännu och resultatet av det, både analys av var samhället står i respektive område och vilka strategiskt viktiga frågor som Vänsterpartiet måste lyfte framöver, kommer att presenterar tillsammans med vår slutrapport som kommer i höst.

    Jag är därmed trygg i att vi under hösten och tiden fram till kongressen kommer att kunna konkretisera våra fokusområden ännu mer.

  2. Anders_S says:

    Gus, jag tror Ronny Åkerberg är mer överens med dig än du tror. Han tillhör samma minoritet inom SP som jag gör.

    Inför förra kongressen hade vi inte nån öppen diskussion, men innan dess hade vi det. Vi hade dessutom öppen diskussion också på kongresserna där även icke-medlemmar var välkomna. Alla kongresser perioden 2001 – 2008 var såna, men då hade SP en lite annan majoritet än idag.

    Jag ämnar också skriva ett inlägg i ämnet. I kväll eller imorgon.

    • admin says:

      Jo, Anders jag vet att SP varit ett öppet, resonerande parti. Och jag välkomnar alla konstruktiva diskussioner. Blir kul att läsa.

  3. Pingback: Kan vänsterpartiet bli ett brett vänsterparti? | Svensson

  4. Pingback: Klubbslag mot Lars Ohly

  5. Hej Gus!
    Jag kan inte se nån mening med att gå med i (v) som enskild person. Saken skulle komma i ett annat läge om (v) tillät organiserade politiska riktningar inom sitt parti, så som Enhedslisten i Danmark. Glädjande att (v) fått 3 600 nya medlemmar. Det behöver partiet som halverats medlemsmässigt sen 1979. Tillströmningar har dock skett tidigare (början av 00-talet) utan att (v) kunnat behålla dessa. Jag är tveksam till att (v) klarar det denna gången. Folk går inte till (v) på grund av partiets egna meriter utan beroende på sossarnas misslyckande. (V) har dock inte mycket att erbjuda utom det parlamentariska arbetet, den räddhågade reformismen har satt sig djupt i väggarna. (V) blir inte det alternativ till socialdemokratin som skulle behövts för att skapa nya öppningar för politisk kamp i vårt land. Så, tyvärr, den lilla ström av besvikna, arga och frustrerade som tar vägen över (v) blir rätt snart besvikna och passiviserade. Hela (v) är en politisk återvändsgränd. En möjlighet vore att öppna upp sig för ett bredare vänsterparti som Svensson skriver.

    • admin says:

      Hej, Ronny, tack för ditt svar. Roligt och på samma gång nästan ledsamt att läsa. En sorts uppgivenhet som jag absolut inte delar. ”Den lilla ström av besvikna, arga och frustrerade som tar vägen över (v) blir rätt snart besvikna och passiviserade.” V är ändå inget alternativ, bara räddhågat reformistiskt och drar inte folk på egna meriter. Först när V blir ett parti som tillåter organiserade politiska riktningar kan det bli något att räkna med.
      Jag skulle kunna bolla tillbaka: din egen organisation har nu existerat i fyrtio år, den har aldrig ens om man räknar samman alla medlemmar passerat 3 600 medlemmar; den absoluta merparten har lämnat, oklart om de är besvikna och passiviserade eller fortsatt engagerade fast på annat håll. Det var 20 år sedan ni lyckades nå någon sorts anständiga resultat i ett val (och då är det ändå bara i relation till andra svenska vänstergrupper utanför vänsterpartiet). Tidningen når knappt 2 000 läsare; inte ens på massfenomenet Facebook når ni över 1 000 ”gillare”. Visst finns det en massa bra enskilda initiativ och erfarenheter, men det gör det på många andra håll också. Min fråga är: Till vilken nytta är organisationer som SP? Mitt svar är: Bäst före datum har gått ut för länge sedan. Det är juli, rötmånadens tid.
      Ja, rötan kommer inte från SP i sig. Den finns i samhället. Vi är båda väl bekanta med den. Klimatkris, rasism, massarbetslöshet, det ekonomiska systemets mångfaldiga kriser med överproduktion, eurokris, budgetunderskott och spekulation.
      Samtidigt står den samlade arbetarrörelsen inför en gigantisk kris, det har vi sett i det senaste valet, det ser vi i minskad aktivitet hos samtliga partier, fackföreningar, folkrörelser av olika slag. Visst finns det undantag och positiva exempel, ett jag nämnt är tillströmningen till såväl V som Ung vänster. Ett annat fläckvisa protester mot sociala nedskärningar. Ett tredje, och det tror jag är det viktigaste, är att det finns en växande medvetenhet om att det samhälle vi lever i just nu inte är hållbart.
      Det behövs en bred politisk opposition (som samtidigt säger sig vilja förändra samhället i grunden) som likt barnet i HC Andersens saga vågar säga: ”Men titta Kejsaren är ju naken!”
      Mina egna erfarenheter av årtionden av politisk aktivitet säger att den oppositionen definitivt inte kommer att komma från organisationer som placerat sig själva på glasberget och därifrån utropar sanningar av diverse slag samtidigt som de bara väntar på att prinsessan och folket ska komma och befria dem. Den kommer tyvärr heller inte komma enkom från hårt arbetande aktivister i enfrågegrupper av olika slag, hur behjärtansvärda eller politiskt korrekta de än må vara.
      Den kan bara komma från ett etablerat, rikstäckande parti med den uttalade ambitionen att förändra samhället. I Sverige heter det partiet Vänsterpartiet. Ett parti, som likt alla andra, innehåller en brokighet av erfarenheter, traditioner, tankar, idéer och stilar. Somt gillar jag inte, annat är jag positivt överraskad över. Och det viktigaste av allt: det är möjligt att föra en diskussion om vägen framåt. Den diskussionen har jag själv redan inlett.
      För mig bär den vägen också mot ett parti som både öppnar armarna för än bredare medlemsbas än i dag och som kan hantera olika åsiktsströmningar.
      Du är välkommen, Ronny.

  6. Tord Björk says:

    Det lätt vettigt med kritik av uppgivenhet, men så kom det komiska – pratet om enfrågegrupper. Var finns dom? Varken den svenska folkrörelsetraditionen som bärs av grupper som SAC, Allt åt alla, Jordens Vänner etc eller hos dagens aktivster som är betydligt öppnare för alla frågor som finns denna vänstern spöke, enfrågerörelsen. Arbetarens ledare påstår falskeligen av miljörörelsen och enfrågegrupper är de som drabbades av Göteborg 2001, denna vänstern självhävdelse att vara något förmer än folkrörelser genom att ljuga om dem och påstå att de är enfrågegrupper. I mina ögon är partier idag mer enfrågeapparater som opportunistiskt hoppar från än det ena än det andra, vilket kanske är nödvändigt för att inte bara ha rätt men också få rätt, men försök inte ljuga ihop en bild av dagens folkrörelser som enfrågegrupper. Ditt nuvarande och tidigare parti har många gånger förrått folkrörelserna. När Miljöförbundet 1987 ville motsätta sig europadirektörernas sociala nedskärningar, inre marknad och motorvägsbyggandet var den allmänna inställningen från Arbetaren och hela vänstern, miljörörelsen är en enfrågerörelse och förstadium innan den rikstäckande vänsterorganisation som just jag tillhör med sin större medvetenhet tar över. Vilket dravel. Jag tyckte det du skrev till en början var intressant om förhållandet till folkrörelser men det du skriver på slutet är rena gojan. Tur nog finns Lennart Kjörling och förbättrar Vänsterpartiet rykte i Jordens Vänner numera men efter förräderiet mot folkrörelserna i Göteborg är Vänsterpartiet inte värt någonting i sitt förakt för enfrågegrupper, ett parti som inte kan stava till ansvarstagande för allmänpolitik och kamp mot repression utan gjorde sig till aktivt verktyg för våldet mot folkrörelserna och inte ens 10 år senare orkar göra upp med sitt medlöperi.

    ” Innehållet i begreppet folkrörelsesamverkan, där miljögrupper, fackföreningar, enfrågerörelser och opinionsgrupper samverkar kring sakfrågor, finner jag inte riktigt.” Det här verkade intressant men så visar det sig inte vara alls. Thahers svar visar också på oengagemanget och slantrianen i dessa frågor. Han svarar inte där du är som mest skarp utan väljer att svara på detta med sakfrågor istället. Vänsterpartiets förhållande till folkrörelser är goddag yxskaft där Thaher väljer att vara tyst och du väljer falska påståenden om att det är bara partiet som har en allmänpolitik oc höäjer sig över enfrågerörelserna. Efter Vänsterpartiets fega smitande från ESF processen där Jordens Vänner ensamma fick stå emot vänster- och fackliga proffsens totala antiaktivistiska haveri, vänsterpartiets folk hade skräck för att ta en offentlig debatt då man låg lågt i opinionsmätningarna. Fega kryp är partiet i Göteborg 2001 och Malmö 2008, därtill är ni inte ens kunniga om vad ni håller på med vilket leder till att ni har så lite att komma med i seriös allmänpolitisk debatt om att inte bara ha rätt utan också få rätt. Få rätt i dagens krissituation får man bara genom allmänpolitiska folkrörelser som står upp mot repression och professionaliseringen av politiken och det finns inte antydan av att du eller Vänsterpartier förstår.

    Jordens Vänner då? Vi miljömuppar är små men visst, vi har ökat med 50% de senaste tre åren. Men framförallt så har vi tätare samarbete med bönder, facket, solidarietsrörelsen och och naturskyddsrörelsen med ett antinyliberalt program, objektiv är situationen sämre än någonsin men subjektivt bättre än på länge. Om Miljöpartiet har du fel. ungdomen där är mer auktoritär än partiledningen. Tror man att avgörande politiska kraften finns hos partier och myten att ungdomen alltid är uppåroriskt istället för att kolla verkligheten så kan man leva i en drömvärld. Men miljöengagemanget är mer socialt rättviseinriktat och allmänpolitiskt än på länge. Denna utveckling hos Jordens Vänner och närstående har skett samtidigt som ett ras förvänsterrn som inte längre kan hålla strypgrepp på oss lyckligtvis och att Miljöpartiet blir alltmer liberalt och ointressant. Till skillnad fråmn anarkisterna är vi också helt öppan för samarbete med partier och tror oss inte vara bättre än dem, utom när de förråder oss som i Göteborg 2001 eller häver ur sig floskler med statsbidragens stöd om att de till skillnad från folkrörelser är allmänpolitiska och bättre än enfrågegrupperna. Utöver det, lycka till.

    • admin says:

      Hej, Tord, kul att du la dig i denna lilla tråd. Jag ska inte påstå att jag känner dig. Vi samarbetade visserligen i den intensiva Linje 3-kampanjen och i Miljöförbundet under sent 1970-och tidigt 80-tal. Men bortsett från Björn Es begravning och att vi båda är medlemmar i Jordens vänner så är det mer att jag känner till dig än känner dig. Känner till dig som en erfaren och kunnig aktivist. Därför blir jag också lätt förbryllade av tonen i ditt inlägg: ord som opportunism, förräderi, dravel, lögn, floskler, fega kryp, leva i en drömvärld i stället för att kolla upp verkligheten. Jag gillar verkligen inte sådana svepande formuleringar, för mig är det bara grälsjukt. Jag tar inte sådant på allvar, men för din skull kan jag se över med det hela. Jag tänker heller inte besvara huruvida ”vi” är ”fega kryp i Göteborg 2001 och Malmö 2008, därtill är ni inte ens kunniga om vad ni håller på med”. Jag vet inte vad du syftar på, jag var inte medlem i något parti då och de som tar vid sig uppmanas svara själva. Därför över till sakfrågorna:

      Visst finns det enfrågerörelser eller dito opinionsgrupper. Jag själv har deltagit i en sådan under våren. Försöken att få fungerande skolor i stadsdelen Linnéstaden/Majorna i Göteborg. En kamp mot framför allt tjänstemän inom SDN som tror att det är de som fattar beslut och inte de folkvalda politikerna. Kampanjen, med insändare, debattmöten, stormöten, föräldragrupper, samverkan med fackliga och politiska organisationer var ett typexempel på enfrågerörelser. Den kommer att dö ut, men erfarenheterna finns kvar och jag är säker på att frågan om hur vi, i detta fall, ska få ”Göteborgs bästa skolor”, kommer att kvarleva. Då och då så uppstår det liknande grupper i andra stadsdelar och emellanåt så kan de samverka. Men det hör till undantagen. Vårt bidrag i Vänsterpartiet LInné kan du för övrigt läsa här.

      Du skriver: ”När Miljöförbundet 1987 ville motsätta sig europadirektörernas sociala nedskärningar, inre marknad och motorvägsbyggandet var den allmänna inställningen från Arbetaren och hela vänstern, miljörörelsen är en enfrågerörelse och förstadium innan den rikstäckande vänsterorganisation som just jag tillhör med sin större medvetenhet tar över. Vilket dravel. Jag tyckte det du skrev till en början var intressant om förhållandet till folkrörelser men det du skriver på slutet är rena gojan.” Förlåt, men här har du fullständigt fel i sak, åtminstone vad gäller mig och SP. 1987 var jag medlem i Socialistiska Partiet och sekreterare i gruppstyrelse elva inom Volvo Verkstadsklubb på Volvo Torslandaverken. I båda egenskaperna var jag med i aktiviteterna kring PG Gyllenhammars och Round Table of European Industrialists kampanjer för bland annat fler motorvägar. Vi tog upp frågan på fackföreningsmöten, vi var med på Volvos bolagsstämma, vi deltog i den breda folkrörelse, Motlänken, som organiserades. Själv var jag en av de 400 som åtalades vid Stenungsunds Tingsrätt för ”trädkrameri”. ScanLink var inte en enfråga, den tog upp hela samhället ur verkligen viktiga aspekter: makt över produktionen och vad som producerades, förlegade transportssystem, miljöförstörelse etc. Själva motrörelsen var också ett av de ytterligt få exemplen där just miljögrupper, fackföreningar, intressegrupper, enskilda samt politiska partier kunde samverka; en folkrörelsesamverkan. I den ingick Socialistiska Partiet. Tyvärr är denna form av folkrörelse ett verkligt undantag, men på vilket sätt skriver jag goja?

      Jag förnekar inte enfrågerörelser eller för den delen organisationer som Jordens vänner, där jag själv är medlem. Vad jag skrev var att de inte är tillräckliga för att kunna förändra det politiska läget. De ställer exempelvis inte upp i val (och det ska de heller inte göra). Just för att de är ”enfrågerörelser” – sedan kan denna fråga vara hur gigantisk som helst – så kan de heller inte lämna svar i den rika bredd som krävs. Därför behövs det ett brett, öppet, radikalt parti som både kan utgöra en samlande opposition mot den nuvarande utvecklingen, visa på ett hållbart alternativ och stolt proklamera: Vi vill skapa en rörelse för att ta makten. I den bemärkelsen faller både Jordens Vänner, småvänstern och enfrågerörelser platt. Det var det jag skrev.
      Med vänlig hälsning, Gus Kaage

  7. Hej igen, Gus. Tack för erbjudandet. Jag gillar din inställning. Men kom tillbaka när du har ett erbjudande från er partiledning eller hela ert parti som innebär att hela SP:s medlemskara erbjuds medlemskap inklusive rätt att organisera oss som en särskild politisk riktning inom (v).När jag valde att organisera mig i SP och inte i (v) så gick jag naturligtvis inte efter storleken på partierna. Jag utgick från det som jag uppfattade som potentialen. Utan en revolutionär teori ingen revolutionär rörelse. Och då tycker jag att det är SP som har lärt av historien. Erfarenheterna av socialdemokratin förskräcker. ”Rörelsen är allt – målet är intet” ledde till slut till att det knappast ens finns någon rörelse. Och nu vill (v) upprepa detta, ja inte ens det eftersom man hakar sig fast vid en socialdemokrati som i sin tur inte förmår släppa det nyliberala perspektivet. Ingen medlemstillströmning kan hjälpa (v) så länge man sitter fast i detta inskränkta perspektiv.

    • admin says:

      Hej, Ronny, paus i Ölandssemestern och ett svar mellan badet och middagen:
      Det är faktiskt en smått otrolig inställning du har: Jotack, jag kommer gärna på din fest, men bara om jag får bestämma musiken, maten och jag tänker minsann inte dansa om HON kommer. Hmmm, hur svarar man på det?

      Till rätten att vara med i ett sunt parti, vilket som helst, så hör naturligtvis rätten att komma med kritik. Insändare, motioner, diskussioner, årsmöten och kongresser på olika nivåer, beroende på hur partiet är organiserat. Men inget parti skulle i dag gå med på att ta till sig en utomstående grupp, som det första den gör är att bara hävda sin egen rätt till åsikter på sina egna villkor. Det tycker jag är väldig sunt. Du är välkommen hem till mig, men det är jag som bestämmer. Däremot kan vi diskutera hur vi tillsammans ska göra festen roligare, mer underhållande och få grannarna att ansluta sig framåt småtimmarna. Det är jag öppen för.

      När Enhedslisten bildades i Danmark så var det utifrån erfarenheterna av att några små men relativt jämnstarka vänstergrupper och en rad enskilda hade nått vägs ände. Låt oss göra något tillsammans i stället. En verkligt klok ståndpunkt. Just för att lindra de permanenta motsättningar som denna fusion medförde så har Enhedslistan (som ett av få undantag) lyckats utarbeta en rätt att bilda organiserade åsiktsströmningar och en bättre fungerande interndemokrati. Anders Svensson skriver: ”Andra saker som också imponerade på mig var hur friktionsfritt de olika fraktionerna (tendenserna) som finns inom Enhedslisten kunde samverka med varandra och med de som inte är medlemmar i någon tendens eller fraktion. Lika imponerad blev jag av det rotationssystem som partiet tillämpar för att motverka framväxten av en intern byråkrati som skapar egna priviliegier. En folketingsledamot får sitta max 7 år för partiet, man får sitta i Folketinget eller ha en tjänst i sammantaget max 7 år, eller inneha en tjänst i max 7 år. Inga partitjänster är anställningar, utan alla är förordnanden på max 1 år. De måste alltså förnyas varje år. En garanti för att ingen kan var anställd i mer än 7 år.”

      Självklart är detta något att fundera över, ju bredare och större parti, desto mer måste man ta hänsyn till olika traditioner och åsikter.

      Men att tro att inte Vänsterpartiet är ett brokigt parti med en oherrans massa åsikter är att ta rejält miste. Den interna striden om vem som ska efterträda Lars Ohly, som med näbbar och klor kämpar sig kvar, har bara börjat, och det med en skräll: två tydliga utmanare. Lita till att denna fråga, och en massa andra, kommer att frambringa mer eller mindre organiserade grupperingar. Samtidigt är jag den förste att understryka att Vänsterpartiet genom historien inte varit särskilt bra på att hantera motsättningar. Som utomstående kan jag inte begripa utfrysningen av Johan Lönnroth för några år sedan (och det innebär inte att jag stöder Johans inriktning, men det behöver jag ju inte säga).

      Om nu Enhedslisten lyckats i sina försök att organisera en demokratisk interndemokrati så finns det riktigt avskräckande exempel inom Fjärde Internationalen. Här ska jag bara ta upp ett: De permanenta tendenser som levde i LCR år efter år levde kvar i det nybildade, breda partiet NPA. Här har tendenserna fortsatt sitt kattrakande efter makten. Här har tendenserna valt att slita varandra sönder och samman och fullständigt skitit i det som var det viktigaste med det nya partiet: breddningen, öppenheten, den ökade förmågan till ingripande och bildandet av ett hållbart alternativ. Rapporterna varierar, men talar sitt skrämmande språk (här) och (här).

      Ett parti är en levande organism. Den går att påverka. Eventuella cementerade blockbildningar går att mejsla bort. Tendensfrihet är i sig ingen garanti för att organismen lever. Den kan vara ett hjälpmedel. Men viktigare är att var och en som bidrar till organismen gör det klart och tydligt, med respekt för andra. Och organisationer med permanentade tendenser/grupperingar/fraktioner är enbart hämmande. Ur dessa tendenser springer bara en enda sak: ”Vi är för fega för att stå på egna ben och möta människor i verkligheten.”

      PS. Inte med ett ord har du berört ”potentialen” hos SP. Jag måste säga att jag är nyfiken…

  8. Nu tolkar du vad jag skriver precis som du vill, rätt ut i det blå… men om du är ärlig så tror jag inte du kan säga att jag skrev något om att en ev SP-fraktion i (v) skulle ”bestämma”. Att tillåta tendenser och fraktioner handlar om demokrati, i det här fallet att sp-are skulle garanteras rätten till sina egna åsikter. Att vara en organiserad åsiktsriktning är inte detsamma som att ”bestämma”. Fortfarande skulle det naturligtvis vara partikongressen som fattar beslut med majoritet. Av ditt svar förstår jag att (v) inte är moget att tillåta och hantera organiserade åsiktsriktningar och att kunna se värdet i att åsikter kan brytas mot varandra på detta sätt. Det verkar som om detta är något väldigt hotfullt för dig. Om det är så att en SP-gruppering inte ryms inom (v) så är vi naturligtvis inte ”för fega att stå på egna ben”. Ett sådant omdöme om en partibildning som funnits i fyrtio år vore förhastad.

  9. Pingback: Nu är det 4 personer som vill partiledare i Vänsterpartiet | Svensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *