Heavy Metal borde kräva mindre el

Elmarknaden avregleras. Priserna stiger. Enligt forskare ett tydligt skräckexempel på avreglering. ”Reformen förbereddes av regeringen Carlsson och verkställdes av regeringen Bildt. […] Men den borgerliga regeringen ville gå vidare och ändra ellagen så att elnäten öppnades och konsumenter fick möjlighet att köpa el från valfri leverantör. Det var kontroversiellt. De stora kraftbolagen var starka motståndare. De hävdade att elsektorn redan fungerade mycket väl och att alla förändringar bara skulle bli till det sämre. Många kommunala elverk var dock positiva till reformen i hopp om att kunna bryta beroendet av sina regionala kraftbolag. Också den elintensiva industrin var positiv och hoppades kunna köpa billig el från Norge i framtiden. De stora kraftbolagen spelade emellertid dubbelt. Samtidigt som de på den politiska arenan aktivt försökte förhala reformen så länge som möjligt, var de redan i full färd med att anpassa sig till den. I tyst förvissning om att det i längden skulle bli omöjligt att undvika en elavreglering började Sydkraft, Graningeverken med flera redan 1991 stärka sin egen position genom uppköp av företag i branschen. De köpte främst kommunala elverk, för att med hjälp av dessas distributionsnät säkra sin avsättning och uppnå vertikal integration. Kommunerna sålde ofta mot bakgrund av stora budgetunderskott. Liksom många företag inom den elintensiva industrin såg de det dessutom som alltför riskfyllt eller helt enkelt onödigt att ha kvar egen kraftproduktion eller delägande i kraftbolag, särskilt som en förväntad avreglering tycktes lova lägre elpriser för framtiden. Den 1 januari 1996 infördes den nya ellagen och samtidigt öppnades en gemensam nordisk elbörs i Oslo. De första åren sjönk elpriserna och elreformen tycktes få förväntat resultat. Men prisfallet berodde på riklig nederbörd och efter millennieskiftet började priserna i stället stiga till tidigare oanade höjder, till fördel för de stora kraftbolagen. Vattenfall lyckades med tiden vända avregleringen till sin fördel inte bara på hemmaplan, utan även i utlandet. Det är nämligen en historiens ironi att medan Sverige, inspirerat av utländska förebilder, hastigt avreglerade sin elmarknad till 100 procent redan 1996, så bromsades motsvarande europeiska utveckling oväntat upp i mitten av 1990-talet. När Tyskland några år senare genomförde en avreglering stod Vattenfall väl rustat med gedigen erfarenhet från en redan avreglerad hemmamarknad. Strax efter millennieskiftet kunde bolaget genomföra synnerligen offensiva – och kritiserade – uppköp av tyska kraftbolag och profilera sig som en stark aktör på den europeiska elmarknaden. I dag har vi den något märkliga situationen att ett svenskt helägt statligt bolag bland annat kontrollerar en stor del av energiförsörjningen i Berlin och Warszawa, medan ett finskt helägt statligt bolag, Fortum, kontrollerar hela energiförsörjningen i Stockholm. Båda bolagen gör varje år mångmiljardvinster till glädje för ländernas finansministrar, medan den elintensiva industrin rasar över höga elpriser.”

Så långt Arne Kaijser, avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, KTH och Per Högselius, avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, KTH, och CIRCLE, Lunds universitet i DN 19 juni 2007. Jag vet inte vad Metall hade för inställning i frågan om avreglering då. Men jag kan ana…

I dag, under Almedalsveckan, reser IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven kravet på att statliga Vattenfall ska subventionera basindustrins elbehov genom långsiktiga kontrakt och minskade vinster.. Vattenfall gör en vinst på 25 miljarder, vad gör det då om det bara blir 22 miljarder? Mothugget från borgerligheten är lika snabbt som förväntat: Moderata riksdagsledamoten Ceclie Tenfjord-Toftby sågade IF Metalls förslag: ”Då minskar marknaden för alla energibolag som vill komma in. Om till exempel ett tyskt eller italienskt energibolag letar efter ett nytt ställe att etablera sig på, och ser att i Sverige finns ett direktiv att Vattenfall ska sälja billig el till basindustrin som evig största kund då minskar nog investeringsviljan från nya aktörer.”

Den fria marknaden som ena alternativet. Statliga subventioner av basindustrin det andra. Jag är ändå säker på att det som skrämmer mig mest är IF Metalls inställning. Under de femton år som jag var medlem i förbundet var – rätta mig om jag minns fel – ledningen alltid emot en hållbar framtidsutveckling. Det kunde vara att ställa samma krav som i Kalifornien när det gällde (katalytisk) avgasrening. Det kunde vara krav på Volvo och Saab att producera mindre miljödestruktiva bilar och att det faktiskt fanns en potientiell marknad för sådana fordon. Det var definitivt stödet för allt vad Volvoledningen ville när det gällde motorvägsutbyggnad, exempelvis European Round Table of Industrialists krav på motorvägar till Oslo. Det motstånd som fick begreppet trädkramare in i SAOL och där jag var en av 400 som ställdes inför rätta för ”ohörsamhet mot ordningsman” för våra tappra försök att stoppa motorvägsbygget. För övrigt den största civil olydnad-aktionen i svensk historia.* I dag ser vi samma tafatthet när det gäller Saabs framtid: ”Reinfeldt måste göra nåt, nu, typ…” Se mina kommentarer i Långtifrån slutkört för bilindustrin

Visst finns det en berättigad oro för sysselsättningen inom den elintensiva basindustrin. Sysselsättning som hotar hela bygder och en betydande del av svensk exportindustri. Jag vet att industrin de senaste decenniet på ett imponerande sätt förbättrat processerna och blivit mer energieffektiva. Samtidigt är lärdomen – från Kalifornien och den katalytiska avgasreningen och de flesta andra statliga pågtryckningarna runt om i världen – att höga priser tvingar fram ännu smartare processer och än mer fintrimmad effektivisering. Låga priser, slöseri. Höga priser smartness och besparingar. Inga subventioner av priserna, däremot stöd till effektiviseringar och besparingar, det är en riktig politik.

På samma sätt resonerar energinyheter.se som refererar till en undersökning som visar att: ”svenska företag ser energieffektivisering som en av de tre viktigaste frågorna under 2011, men få vet hur de ska gå till väga. Trots att det finns miljarder att spara är många företag avvaktande till att genomföra större insatser för energieffektivisering.” En okunskap som kostar svenska företag miljarder årligen enligt samma källa:

– Energieffektivisering är i allra högsta grad en ledningsfråga. Om inte företagsledningen är engagerad och prioriterar arbetet så blir det inte av. Kunskap om den dagliga energianvändningen i organisationen är grunden för att rätt åtgärder sätts in. Vår erfarenhet säger att om viljan och förståelsen finns så är förändringarna lättare att genomföra och mer framgångsrika, säger Lars Lagerkvist.

En energieffektiviseringsutredning från Energimyndigheten speglar att det finns mycket kvar att göra inom näringslivet. Den visar att endast omkring en sjättedel av de energieffektiviserande åtgärderna som företag inom fastighets-, industri- och transportsektorn har möjlighet att genomföra, verkligen genomförs.”

Jag tror på en utveckling där IF Metall går i spetsen både för trygga jobb och en hållbar utveckling. Jag tror också på en utveckling där medlemmarna i ett fackförbund som IF Metall fattar de avgörande besluten. Efter noggranna diskussioner och samarbete med lokala miljögrupper, forskare och en framsynt allmänhet. Men då kommer knappast en man som Stefan Löfven att bli vald till ordförande. Det krävs krafttag, men det är också den hållbara vägen framåt. Heavy Metal!

*Jag hoppas att jag en dag hittar den slutplädering som jag höll inför Stenungsunds Tingsrätt. Jag tror mig veta vem som kan ha den sparad digitalt, eller hur Anders?

This entry was posted in Det hållbara livet, Politik and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *