Att cykla är nödvändigt

Att cykla är att färdas med måttlig fart
att cykla är att tända ett ljus i skymningen
att cykla är hälsosamt, det ökar syresättningen
av hjärnans blodkärl och skärper sinnena.
Att cykla är att tänka, att cykla är att vägra
att lämna sitt bidrag till luftförskämningen.
Att cykla är att avstå från kravet på nya,
dyrbara trafikleder och parkeringshus.
M. A. Numminen, Att cykla är nödvändigt (här på Youtube)

Jomenvisst. Att cykla har sina klara fördelar. På kortare avstånd är det vida överlägset, och snabbare, än bilen, spårvagnen, bussen eller apostlahästarna. På längre avstånd är det en utmärkt motionsform. Göteborg har under de senaste året blivit en mycket bättre cykelstad. Nya punkapp hjälper dig att hitta pumpstationer och lånesystemet styr&ställ (jo, vi är i Göteborg änna…) gör det möjligt att snabbt transportera sig med ökad syresättning. Det finns ett utbyggt samarbete mellan Göteborgs Stad Trafikkontoret och Reitan och en utveckling av stadens servicenätverk till cyklister som omfattar däcklagningsspray, cykelbelysning och regnponcho i Pressbyrån och SevenElevens sortiment. På Cykelplaneraren hittar du de smartaste vägvalen. Antalet mil med cykelbanor är mångfaldigat under de senaste åren. En särskild eloge till sträckan Bergsjön–Partille. Tänk om det alltid vore så…

Jag har den stora förmånen att kunna vara cyklist. Både i vardagen och som motionär. Jag bor i Linnéstaden och jobbar i city. Tio oslagbara minuter under de åtta, nio halkfria månaderna mellan hem och arbete. Månader där jag helst av allt tar cykeln till jobb och möten. Enda invändningen är egentligen att jag inte kan läsa böcker på cykeln. Är jag riktigt modig ersätter jag dem med podradions olika alternativ.

Ändå har jag  två stora invändningar mot Göteborg som cykelstad. Den ena handlar om mina medtrafikanter. Den andra om själva cykelbanorna.

I Göteborg ska alla samsas, bara bilarna får tuta på som de vill: Som snabb cyklist tvingas jag sicksacka mellan dubbla barnvagnar, cyklister som hellre pratar i mobilen än cyklar, pudlar på upptäcktsfärd,  skejtare med siktet inställt på intressanta kick-flipps, supersnabba motionärer på stinna räsercyklar, rullatorer och festglada klungor som äger den smala allfarleden.

Köpenhamn är en tvåmiljonerstad som av tradition äger både en intern cykelkultur (alltså cyklister emellan) och en (kommunal) stadsplanering som tar hänsyn till cyklar som effektivt transportmedel. Vad jag förstår delar även Holland denna kultur. Förmodligen är det kombinationen storstad och medveten cykelkultur som både internt och stadsplaneringsmässigt sett cykeln som ett konkurrenskraftigt fortskaffningsmedel. Där tvingas inte cyklister att gira mellan barnvagnar, pudlar och skejtare. Där tvingas de heller inte utkämpa en ojämn kamp mot bilister som försöker hävda sin rätt att ”stridsvagna”sig fram. Cyklisterna är så många att de bildar egna, respekterade stråk. Tydligt utmärkta med gula streck. Igen tvekan, och inga interventioner, varken från skejtare eller bilister.

Det återstår mycket innan Göteborg är där. Hur kan en människa tro att hon är odödlig när hon cyklar mot rött ljus samtidigt som hon pratar ohämmat i mobilen alternativt smsar? Varför tror stadsplanerare på Trafikkontoret att det är OK att som man som kan cyklist samsas med skenande pudlar, babblande barnvagnsförare, skejtare och andra? Hur kan kommunens styrande tro att cykling som transportmedel ska vinna terräng?

Linnégatan/Järntorget är ett tydligt exempel på denna mischmasch. Vem vågar cykla i någorlunda full fart där? Och hur ska man cykla kring Järntorget? Så länge inte frågan om spårväg mellan Järntorget och Operan längs Södra älvstranden är löst så kommer torget att vara en rent ad hoc-sträcka. Cykla gärna, men var beredd på allsköns farthinder och ologiska sträckningar. Samma villkor gäller i Allén.

Själva knäckfrågan är ändå: Varför motarbetas cyklister på Västtrafik och SJ? Tänk dig att du vill ta dig från hemmet i Göteborg till slutstationen i Trollhättan eller X-stad. Hemifrån cyklar du, sedan tar du tåget. Men väl i Trollhättan måste du ha en annan cykel stående, för du får inte transportera din egen cykel ombord. Detta går utmärkt i Berlin (en gudabenådad kollektivtrafikstad) och i Skåne. Men icke i Västsverige. Varför? Ändå säger sig majoriteten vara för färre bilister…

Ett sista förslag till förbättring: gör som på motorvägarna. Visa tydliga vägskyltar på huvudledens sträckning. Det räcker inte med Toltorpsdalen eller Mölndals Centrum om du faktiskt är på väg till Kungsbacka. Markera tydligt olika färdriktningar, men också huvudled. Det är ett rent helvete att försöka ta sig från innerstaden till kranskommunerna och bortom eftersom detta huvudledssystem inte signaleras på tydliga, tätt sittande, skyltar.

För att prata med M A Numminen:

Att cykla är att tänka, att cykla är att vägra
att lämna sitt bidrag till luftförskämningen.

This entry was posted in Det hållbara livet, Poesi, Politik and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Att cykla är nödvändigt

  1. Marie says:

    Mycket vist, mycket vist indeed. Göteborg har fortfarande mycket att lära. Får man inte ta med cyklar överhuvudtaget på lokaltrafiken? I Skåne får man men måste betala en extra biljett vilket känns lite sugigt.

    • admin says:

      Nej, inte någonstans på lokaltrafiken. När jag var i Berlin i maj så sprang folk av och på tunnelbanan med cyklar. Så ska det fungera!

  2. Pingback: Positivt med linbana över Göta Älv | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

  3. Pingback: Cykeldemonstration 17 september – trampa på! | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *