Försvara allemansrätten mot Andreas Carlgren

17 procent av Sveriges yta lär vara täckt av blåbärsris. I alla fall enligt ett av våra mest populära sällskapsspel, just nu minns jag inte vilket. Jag har inga siffror för arealen för smultron, björnbär, kantareller och fläderblommor. För att nämna några av de bär och växter som omfattas av den fantastiska, och närmast unika, svenska allemansrätten (Norge har tydligen en motsvarande sed.) Den rätt som ger oss alla rätten och möjligheten att utnyttja skogar, ängar, stränder och fjäll. Frihet under ansvar. Både mot växtlighet/natur och mot intrång hos markägare och andra. Till skillnad från övriga Europa kan vi bada i sjöar och längs havskusten utan att någon begär entré. Eller plocka kantareller på någon annans mark. Som i dag när vi i alltför torra marker ändå kunde skörda gula kantareller och trattkantareller i tillräcklig mängd för att laga en soppa samt hallon och blåbär som räckte till en paj med vaniljglass till. Allemansrätten är en gammal sed som vi ska vara mycket stolta över och vårda ömt. I alla riktningar.

I rötmånaden juli har det uppstått en debatt där miljöminister Andreas Carlgren i armkrok med Lantbrukarnas Riksförbund vill inskränka allemansrätten. Förslaget innebär i sammanfattning att ”organiserad kommersiell verksamhet inte ska omfattas av allemansrätten. Den som utnyttjar annans mark mot betalning från kunder ska alltså alltid vara tvungen att få samtycke av markägaren, som därigenom kan uppställa ett krav på ersättning. Syftet är att ge markägaren dels kompensation för slitage, dels hyra för själva utnyttjandet”.

Personligen har jag svårt att förstå problemet. Om nu 17 procent av Sveriges areal är täckt av blåbärsris och man högst hypotetiskt kan anta att det finns ätbara svampar och bär av olika slag på en lika stor yta, så är jag säker på att minst hälften av alla bär och svamp blir oplockade. Så bra då att någon vill kommersialisera denna naturprodukt som verkligen räcker åt alla. Förutsatt två saker: att man inte skövlar naturen och inkräktar på markägarens rättigheter enligt Allemansrätten. Samt att exempelvis bärplockarföretagen behandlar plockarna på rimliga villkor och inte snuskar sig på samma sätt som tidigare somrar.

Carlgrens förslag slår hårt mot alla som vill ta tillvara naturens tillgångar, vare sig det är friluftsfrämjandet eller ett ekoturismföretag. Torgny Håstad, före detta justitieråd, ordförande i Svenska turistföreningen, är ytterst kritisk mot Carlgren & LRF i SvD i dag:

”Skulle en kommersiell aktörs verksamhet orsaka slitage eller skador som överstiger vad markägaren anses få tåla, kan markägaren redan i dag utverka förbud för verksamheten. Det framgår av en dom från HD 1996, där en näringsidkare förbjöds hyra ut flottar och kajaker för forsränning när kunderna trampade sönder stränderna nedanför forsen. En markägare som är missnöjd till exempel med att ett ridföretag orsakar beaktansvärda skador på hans mark skulle alltså redan i dag kunna hota med ett förbud om han inte får ersättning för slitaget. Någon lagändring behövs inte.

Kravet på hyra står inte i samklang med synen på äganderättens innehåll i regeringsformen 2:18. Ideella organisationer som Svenska turistföreningen, Friluftsfrämjandet, Scoutförbundet och Naturskyddsföreningen gör viktiga insatser för folkhälsan. De får ut människor i naturen och lär dem ett hänsynsfullt uppträdande. Deras verksamhet kommer att bli mindre lockande, om den ska belastas med hyra till markägare. Mindre turistföretag i avfolkningsbygder har ofta lönsamhetsproblem. En skyldighet att betala hyra skulle bli ett etableringshinder och drabba sysselsättningen.”

Det ogenomtänkta i förslaget sågas mördande effektivt av Torgny Håstad:

”Skulle ett generellt krav på samtycke införas för tillträde, kommer Sverige att bli ett allemansrättsligt lapptäcke. Ett system skulle behöva införas för tvångslicens till skäligt pris från ägare som obstruerar ett rimligt rörelseschema.

Till sist. Hur ska samtyckeskravet i övrigt hanteras praktiskt? När en rent kommersiell arrangör av skridskoturer på fredag kväll med ledning av de senaste israpporterna ska bestämma om turen ska förläggas till Vänern, Sörmlandssjöar eller skärgården, ska han då på någon timme inhämta samtycken från 50 mark- och vattenägare, eller ska han ha 500 avropsavtal över hela landet i beredskap? Ska han betala till något organ liknande Stim?”

Nej, även i denna fråga motverkar den så kallade miljöministern de syften som leder till ett hållbart samhälle. Medan vi funderar hur länge han får sitta kvar, låt oss går ut och plocka gula kantareller (kommer hordvis bara det regnar lite), björnbär som snart är mogna här på västkusten, hallon, blåbär och smultron som det flödar av. Mot Sherwoodskogen!

This entry was posted in Det hållbara livet, Politik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *