Diktatorn Ghadaffi har störtats av sitt eget folk. Hurra!

I dag är det en glädjens dag. En tyrann har störtats av sitt eget folk. Ghadaffi med söner och byråkrati har trängts in i hörnet. Så långt ifrån de delar av tokvänstern och rena diktaturkramare som bara ser Nato-trupper och quislingar bland legitima revoltörer. Att en diktatur störtas innebär i sig inte att en land som aldrig haft demokrati med flerpartisystem, allmän rösträtt och fria fackföreningar eller social rättvisa hux flux blir ett välordnat samhälle. Men nu är steget taget, nu kan det libyska folket påbörja sin segerprocess.

Andreas Malm uttrycker segern så klokt, så klokt: http://www.aftonbladet.se/kultur/article13507853.ab.

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.
Inga utländska trupper står på libysk mark. Nato:s luftunderstöd har, naturligtvis, varit avgörande för att nöta ned Gaddafis krigsmaskin – inte konstigt att rebellerna tackar för det – men det är vanliga libyer från Zawiya i väst till Beghazi i öst som offrat sina liv för friheten. Allt sedan kriget mellan regimen och de befriade zonerna blossade upp för ett halvår sedan har just detta varit drömscenariot: folket i Tripoli reser sig, rebellerna rycker in, staden faller ur Gaddafis händer.

Hans Linde uttrycker en varning inför framtiden som jag delar: http://svtdebatt.se/2011/08/vast-maste-lamna-sin-oljehunger-utanfor-uppbyggandet-av-libyen/

Samma ledare som idag välkomnar Gadaffis fall åkte fram till för ett halvår sedan i skytteltrafik till Tripolis för att skaka hand med samma Gadaffi. Man må ha flinat i smyg åt den excentriska diktatorn i Tripolis, men utan att tveka så fördjupade man samarbetet på område efter område.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt är kanske det tydligaste exemplet. Fem månader efter Bildt valdes in i Lundin Oils styrelse 2000 tecknade Lundin Oil ett projektlåneavtal med två libyska banker, kontrollerade av regimen, för att kunna investera i två libyska oljekällor. Med pengar från en diktatur ville man investera i en diktatur. […] Men om vi vill se ett verkligt demokratiskt Libyen är det avgörande att Väst i sina relationer till de nya ledarna måste för en gång skull låter det libyska folkets önskan av demokrati, frihet, social rättvisa och mänskliga rättigheter väga så mycket tyngre än EU:s intressen av olja och flyktingmurar.

Läs också Kildén & Åsman, som jag bedömer har haft en helt riktigt uppfattning från februari och framåt, även i den småsnåriga balansgången i förhållande till Nato. Till exempel: http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/08/22/its-a-long-way-to-tripoli/ eller Anders Svensson: http://www.zaramis.nu/blog/2011/08/22/ghaddafi-faller-blir-livet-i-libyen-battre/

Gilbert Achar har gjort en lång och läsvärd analys av Natos verkliga roll i Libyen, som återges här.

Läs också Juan Coles http://www.juancole.com/2011/08/top-ten-myths-about-the-libya-war.html

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Diktatorn Ghadaffi har störtats av sitt eget folk. Hurra!

  1. Pingback: Khaddafi jagas bort – Bildt nästa?

  2. Pingback: Revolution är förvirrande saker | Svensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *