Stövelslickarna på Fjärde Långgatan II

Diktaturernas stövelslickare på Fjärde Långgatan krälar fram igen. KPs polisbyrå låter från Lenin-Stalin-salens Molotov-Ribbentrop-avträde meddela att ett genuint libyskt folkligt uppror, ja revolution, omgående kidnappades [av] väl förberedda borgerliga krafter, som lika omgående och väl förberett omvandlade den folkliga protesten till inbördeskrig. […] Men utan minsta utsikt till framgång på egen hand. I potten låg från början att den självutnämnda juntan i Benghazi skulle vända sig till imperialismen för att få hjälp att vinna ett annars utsiktslöst inbördeskrig. […] Så tog imperialismen över kriget och bombade den s k rebellarmén ända fram till Tripoli, understödd av horder av Nato-rådgivare och av elitstyrkor från några av krigsalliansens länder (och säkert från fler än vad som hittills är känt). Inbördeskriget omvandlades till imperialistisk intervention.

Det är alltså inte det libyska folket som har störtat sin egen diktator. Det är Nato som störtat Ghadaffi, som en gång hade folkligt stöd, minsann. Här är blodbadet mot det egna folket inget problem. Låt Ghadaffi massakrera invånarna i Benghazi. Och framför allt: varje störtande av den libyska diktaturen leder ofrånkomligt till att imperialismen tar över. Alltså är det fel att göra uppror, att göra revolution. Därför ställs inte de rättmätiga kraven på Carl Bildt och EU att erkänna att Ghadaffi är störtad och att en ny regim ska erkännas.

Därför blir det extra obehagligt att om igen läsa diktaturslickarnas abstrakta appeller om ”folkliga krafter” som vill frihet, demokrati och social rättvisa och som är beredda att kämpa för frihet, demokrati och social rättvisa också i förhållande till imperialismen och dess underhuggare. Det vill säga alla utom just det libyska folk som faktiskt gjort revolution.

Det är så världsbilden ser ut på Fjärde Långgatan. Det är också därför man okritiskt stöder regimerna i Nordkoreas och Syrien och deras folkmord.

Låt mig avsluta med ett kort utdrag ur Juan Coles artikel Top Ten Myths about the Libya War, om oljans betydelse:

10. This was a war for Libya’s oil. That is daft. Libya was already integrated into the international oil markets, and had done billions of deals with BP, ENI, etc., etc. None of those companies would have wanted to endanger their contracts by getting rid of the ruler who had signed them. They had often already had the trauma of having to compete for post-war Iraqi contracts, a process in which many did less well than they would have liked. ENI’s profits were hurt by the Libyan revolution, as were those of Total SA. and Repsol. Moreover, taking Libyan oil off the market through a NATO military intervention could have been foreseen to put up oil prices, which no Western elected leader would have wanted to see, especially Barack Obama, with the danger that a spike in energy prices could prolong the economic doldrums. An economic argument for imperialism is fine if it makes sense, but this one does not, and there is no good evidence for it (that Qaddafi was erratic is not enough), and is therefore just a conspiracy theory.

Eller läs Robert Fisk.

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *