Fem tampas om makten

Striden om ordförandeposterna tilltar i Vänsterpartiet. Det är riktigt kul. Sedan sist har Rossana Dinnamarca aviserat att hon ställer upp. Bra! Flamman flaggar för att Ali Esbati också kan bli en joker i leken. Det vore också bra. Fram för fler! Och snälla Josefin Brink, ändra dig…

Tomas Smedberg argumenterar väl för största möjliga öppenhet och deltagande av många. Jens Holm tar upp frågan om ”självklarheten” att en kvinna ska leda V.

I Västerbotten pågår ett intressant projekt: medlemmarna får delta i en provomröstning. Som enda partidistrikt låter man alla sina partimedlemmar rösta om vem man vill ska nomineras till partiledare och om man vill ha dubbelt ledarskap eller inte. 18 september går tiden ut för medlemmarna att rösta. Resultatet kommer sedan att ligga till grund. Ett bra initiativ, som borde följas av fler.

Thaher Pelaseyed argumenterar mot ett delat ledarskap. Jag kan instämma i mycket, trots att jag faktiskt väger över åt två ledare. Frågan är inte en principfråga, men jag tror att det finns många skäl till att två partiledare är bättre än en. Dels för att, om än mikroskopiskt, minska trycket på en enda person. Att vara partiledare är oerhört tufft, och det oavsett parti. Dels för att det kan öka kollektiviteten inom ledningen. Jag skriver kan eftersom det inte finns några garantier för det vare sig det ena eller andra. Där hänger det mer på politisk enighet, personkemi och förmåga att samarbeta och hantera de motsättningar som oundvikligen uppstår. Därtill kommer ett argument som må uppfattas som hämtat ur buskarna, men som med dagens media är oerhört viktigt. Ett parti kan vara ”kört” hos många bara för att ledaren inte uppskattas. Vad hade MP varit med bara Peter Eriksson? Och hur många ser inte ner på Maria Wetterstrand bara för att hon är kvinna?

Men den stora poängen med två ledare är förnyelsen som sådan. För det behöver Vänsterpartiet. Men en förnyelse av ansiktena utåt utan en förnyelse av politiken riskerar snabbt att bli lika utslätad som socialdemokratin under Håkan Juholt. Ett närmast påveval som inte bottnade i en bred, kritisk granskning av den förda politiken och därmed heller inte lett till mer än status quo politiskt.

Nu väntar jag med spänning på två saker: vad skiljer kandidaterna åt? Och vem blir först med att säga att det handlar om att skapa en bred rörelse för en genomgripande omdaning av samhället i riktning mot hållbarhet, rättvisa och jämställdhet. Där krav som sex timmars arbetsdag går par i par med en samhällelig kontroll över de stora kreditinstituten. Den förste som säger att klimatkrisen är den fundamentala frågan för vår tid har min röst.

Läs för övrigt Åsa Romson om det delade ledarskapet och myten att MPs språkrörsmodell inte skulle främja jämställdheten.

This entry was posted in Politik and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *