Perspektivlöst om Saab från Rossana Dinamarca

Den långa och plågsamma dödskampen fortsätter. Vänersborgs tingsrätt säger nej till en rekonstruktion av Saab Automobile. Lagens krav är inte uppfyllda och därför blir det stopp, konstaterar rätten. Saab Automobile kommer att överklaga beslutet. Men vem kan lita på Victor Muller? I stället kommer problemen att vältras över på staten.

Tingsrätten är glasklar i sin dom: Det finns ingen finansieringslösning. Inte heller i Kina. Inte ens om de Muller får de investeringar man talar om räcker de pengarna för att lösa bolagets finansiella problem på ett hållbart sätt. Tingsrätten anser till skillnad från bolaget att den förra rekonstruktionen inte lyckades.

Det är faktiskt obegripligt hur länge Victor Muller har kunnat hålla på och faktiskt slå blå dunster i ögonen på de allra flesta. Fackföreningar från metalltoppen till verkstadsklubben över tjänstemannafacken, socialdemokratiska kommunalråd i Trollhättan, de anställda.

Ingen under hela denna process har haft modet att likt det lilla barnet i HC Andersens saga ropa: Kejsaren är naken!

Bara ett ytterligt fåtal har haft förnuftet att diskutera om det just är bilar som Saab ska fortsätta producera. För Saabs kris är urtypen för den mångfacetterade kris vi lever i:

  • En förödande klimatkris, som till stor del förorsakas av en ohämmad massbilism och alltför många transporter.
  • En ekonomisk kris för kapitalismen, som särskilt visas i södra Europa, USA och Japan.
  • En internationalisering som i stigande takt flyttat makten från nationer och nationella företag till institutioner som Världsbanken, EU och multijättarna. Världen har alltid varit global, det har länge funnits en myt om att man kan lösa alla problem inom nationalstaten. Visst, det är här vi ska börja, på hemmaplan, men siktet måste vara internationellt.
  • En överproduktionskris, som inte minst när det gäller antalet bilproducenter är skriande.
  • En social kris där fackföreningar och sociala rörelser pressats hårt tillbaka av de stora företagen och borgerliga eller socialdemokratiska regeringars åtstramningar eller finanspolitik.
  • Den sociala krisen leder också till att en allt stigande del av det som vi konsumerar produceras under usla villkor i Asien etc och transporteras långa vägar för att sedan kastas bort eftersom det producerade i regel bara var uppfyllde vår tids mantra: Billigt!

Den rekonstruktion [av Saab] som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden. Men det är bråttom.
Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden.  Ingen har heller ett mer omedelbart intresse av en sådan omställning än de arbetare och tjänstemän vid det konkursmässiga Saab vars jobb nu är i så akut fara. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

Ovanstående tankar kommer från Lars Henriksson, metallarbetare på Volvo Torslandaverken och författare till boken Slutkört, som i våras kom ut på Ordfronts förlag. Jag har bland annat kommenterat boken här, här, och här. Lasses blogg hittar du här.

Det här är i sig inget önsketänkande. Det här är den enda möjligheten om vi vill ha en förnuftig omställning av samhället. Men det kräver en hel del. Det kräver en bred folkrörelse som tillsammans med partier och fackföreningar börjar ifrågasätta samhället och måla upp visioner om alternativet. Det förutsätter deltagande och demokrati, inte bara fackföreningarnas cementerade byråkrati och förlamande parti(s)tämpling.

Därför är det med ett stänk av sorg som jag läser Rossana Dinamarcas inlägg i SvD i dag Regeringen saknar en industripolitik. Rossana Dinamarca tar, av naturliga skäl, upp Saab som paradexempel. Hon är från Trollhättan, hennes mamma har jobbat på fabriken i åratal, många av hennes vänner är också där.

Men var ligger Saabs problem?

För det första har regeringen misslyckats hantera den akuta situationen för Saab där tusentals människor riskerar att förlora sina jobb. För det andra har det blivit uppenbart att Sverige saknar en industripolitik. Bristen på en långsiktigt hållbar strategi för vår industri resulterar i de panikutryckningar som gjorts i Saab-affären. Vi behöver vara framåtsyftande istället för att lösa akuta kriser.

Rossana Dinamarca ställer in sig i kören som skyller Saabs kris på regeringen. Det är en stor kör: socialdemokratin, fackföreningsrörelsen och många radikala röster. Men den är tondöv och helt ur takt med tiden. För seriöst: vad skulle en socialdemokratisk eller borgerlig regering göra? Vari ligger felet? Det finns säkert detaljer i Maud Olofssons agerande som det går att anmärka på. Men jag kan inte se något huvudfel, om vi inte talar om en regering som är för en förnuftig omställning av produktionen. Och det är garanterat inte den borgerliga regeringen. Inte heller en socialdemokratisk. Att fortsätta pumpa in statliga miljarder i fortsatt, miljöförstörande produktion helt utan framtidsutsikter är en återvändsgränd. Det är också fullständigt galet att som högern bara lämna de Saab-anställda och alla underleverantrer på gatan.

Rossana Dinamarca lyckas också med konststycket att inte en enda gång ens nämna Victor Muller, Antonov eller de mer eller mindre mystiska affärer som de står för. Affärer som snarast borde utredas av polisens ekobrottsrotel.

Dessutom: om Reinfeldt och Borg skulle stödja Saab, varför reser ingen kravet på att OnOff också får statsbidrag? Hemelektronikbranschen är bara ett annat exempel på den kris jag pekat på ovan: överproduktion, undermålig kvalitet, långa transporter, en mördande priskonkurrens. Billigt, billigt billigt! Jag har tidigare skrivit om frågan här.

Visst har Rossana Dinamarca en poäng med att Sverige måste satsa på infrastruktur, riskkapital och relevant utbildning, forskning och ”hårdare kontroll över den finansiella marknaden. Och att måste till ökade statliga investeringar.

Men det är faktiskt allt Rossana Dinamarca för fram. Krav som vilken socialdemokrat med keynesianska spenderbyxor skulle kunna hålla fram, inte minst i valtider. Att kritisera regeringen för att den inte investerar i transporter är som att skjuta på sittande fågel… En alternativ, hållbar omställning av produktionen nämns inte ens som ett tankeexperiment.

Ja, det är så allvarligt att de som i dag arbetar på Saab lämnas helt svarslösa på vad de ska göra, i dag när tingsrätten avslår rekonstruktionen eller i övermorgon när konkursen är ett faktum. Vad uppmanar du din mamma att säga till sina arbetskamrater, Rossana?

Visst, frågan är inte enkel eftersom den är så mångfacetterad. De anställda på Saab är helt maktlösa och uppmanas bara att stillsamt vänta på svar. Deras fackliga organisationer är helt mållösa (utom när det gäller att kritisera regeringen). Fortsatta miljardsatsningar på bensinslukare är besinningslöst. Att låta tusentals människors produktionskunnande och skicklighet försvinna i en nedläggning är sanslöst.

Saabs kris är arbetar- och solidaritetsrörelsens kris. Om jag vore i Vänsterpartiets ledning så skulle jag omedelbart åka till Trollhättan, försöka få fackföreningarna att tillsammans med miljöorganisationer, Trollhättans högskola och andra experter inleda en dialog kring en framtid bortom bilfabriken. Och jag skulle också ställa Metalls ordförande till svars för sin svarslöshet. Jag skulle omedelbart uppmana de anställda vid Saab att resa det fackliga kravet om att förstatliga företaget och ge de anställda i uppdrag att utveckla och tillverka sådant som vi absolut måste ha för att kunna ta samhället ur fossilberoendet.  Detta är en överlevnadsfråga för såväl arbetarrörelsen som ett förnuftigt samhälle. Det är också här som vi kan tala om en verklig industripolitik.

Tidigare läsning om V och Saab här.

This entry was posted in Det hållbara livet, Politik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to Perspektivlöst om Saab från Rossana Dinamarca

  1. Martti Koivistoinen says:

    Så sant, Anders. Du och jag jobbade i Gamla verkstan på Växellådsfabriken när GM blev hälftenägare på Saab Automobil. 1993 fick jag gå tillsammans med Mauno och Kirsti och 160 metallare i Gbg och 1300 i Trollhättan. Men det hjälpte inte.

  2. Pingback: Saab begärt i konkurs | Svensson

  3. Pingback: Saabs kris är arbetarrörelsens kris | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *