Äpplet faller långt från päronen

I Hagaparken, mellan den kyrka där mina föräldar gifte sig i maj 1945 och KTB, står en av de finaste statyer jag har sett. Charlotte Gyllenhammars minnesmärke över Raoul Wallenberg. Han behöver knappast presenteras, inte heller de insatser han gjorde, eller det förfärliga slut han fick. Statyn är gjord i grafisk betong och brons. I betongen finns ett vackert, svarvitt foto över den unge Raoul. Oskuldsfullt. Innan allt brakade loss. Precis som de hjärtknipande unga pojkarna i brons som tar stöd i varandra, utmärglade och orkeslösa i Warszawaghettot, på obönhörlig väg mot en säker och långsam död. Har du händelsevis inte sett den så rusa dit!

På samma sätt som med den lika geniala statyn av det barn som står i sin thermodress av bävernylon vid stranden av Viskan i Borås, så går det bra att gå fram och klappa de polska barnen. Vidröra dem. Eller lägga ner blommor. Här är det inga socklar i granit. Här är det inga upphöjda gubbs som pekar med hela handen om varifrån fienden kommer eller var staden ska ligga. Här är det närhet, ömhet. Närvaro mitt i historien.

Tyvärr är det inte alla som förstår vikten av vare sig konst, de två pojkarnas lidande eller Raouls insatser. Alltså måste man måla horn eller kladda ner verket. Det värsta av allt är att det förmodligen inte är nazister utan bara ignoranta.

Snälla, låt bli det. Se, men inte röra. Och tänk…

This entry was posted in Poesi and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *