När man gör allvar av sina variabler

I många år hade tänkte jag att ”sedan när jag X så ska jag Y”. I variabeln X kan man lägga in ”har pengar, blir pensionär, får tid, blir kär, får en man, vinner på Blotto”. Y kan vara ”åka till Vietnam, köpa en bostadsrätt, spela kontrabas, köpa ett piano”.

Två dagar före jul för sisådär en 15 år sedan gick jag in till Mats på Tonbyggaren på Övre Husargatan för att se på kontrabasar. Jag hade varit där två veckor tidigare. Längtan var stor. Det var då sju år sedan jag slutade spela på en då lånad bas i ett bebopband.

Man finner fram till saker som är ens ”jag”. Löpning hör dit, liksom att cykla till havet. Piano går bort för min hjärna är inte skapad att läsa fler noter än en i taget. Särskilt inte med fem kors och fyra ben. Då räcker inte två ögon och en hjärna. Men basen är jag!

Jag slog till på en tjeckisk bas. Inte för att jag hade råd (när får man det?) utan för att avbetalningsvillkoren var så bra. Femhundra kronor i månaden. Ingen ränta. Nu har jag haft den i femton år och jag har hunnit med en en tusenmilabesiktning. Behöver stallet flyttas? Sitter ljudpinnen rätt? Behöver strängarna bytas? Hur mycket tar han för en stråke i kolfiber med tysk fattning?

Jag kan fortfarande sakna beebopbandet. Jag saknar definitivt spelkompisar och ett sammanhang där basen finns med. Å andra sidan sjunger jag i en fin och avancerad kammarkör, Oscar Fredriks kammarkör, och spelar euphonium i en rödgrön blåsorkester. Så jag är nöjd.

Och på senaste året har jag lärt mig stråkteknik och notläsning för basen. En intellektuell utmaning som verkligen glädjer mig. Dessutom har jag varit i Vietnam och äger ett piano samt en bostadsrätt. Men musiken är det som lockar mest vid sidan av vardagslivet och politiken.

This entry was posted in Poesi and tagged , , , . Bookmark the permalink.

3 Responses to När man gör allvar av sina variabler

  1. Helena says:

    Ska vi inte starta ett band nu då?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *