11 september, de många grymheternas dag

11 september är verkligen en märklig dag. Så mycket våld. Så mycket hemskt. Men det finns hopp.

11 september 1973. Det är dagen för den blodiga, USA-ledda, militärkuppen i Chile. Avrättningar, summariska arresteringar, militärjunta, försvunna barn, tusen och åter tusen i landsflykt. Cirka 3500 personer dödades. 1 500 människor är fortfarande
”försvunna”, decaparecidos. 300 000-400 000 människor torterades på de mest bestialiska sätt. Augusto Pinochet gav världen en sinnebild för hur en militärdiktator ser ut. Tack för det Henry Kissinger, förra århundradets mest obegripliga mottagare av Nobels Fredspris. En man som borde ställas inför domstolen i Haag för brott mot mänskligheten.

Ken Loach har gjort en bra film om Chile. http://www.youtube.com/watch?v=iKYLd1i7lTQ&feature=related

11 september 2003. Det är dagen som Anna Lindh dog. När Sverige återigen blev av med sin oskuld och tog ytterligare steg mot övervakning, avstånd till politiker, kontroll och tvång. Dessutom så synnerligen kompetent och kunnig. Den som med all säkerhet hade brädat Göran Persson med hästlängder.

11 september 2oo1. Det är också dagen när Bruce Willis mest spejsade film blev verklighet i New York. Ohyggligt!  2 976 människor miste livet i en av de blodigaste och sanslösa terrrorattacker vi sett.

Just 11 september blev förevändningen för George W Bush att utropa sitt ”krig mot terrorn” och inleda ännu inte avslutade – hur var det nu med Barack Obamas Fredspris… – krig i Afghanistan och Irak. Ett krig som likaväl hade kunnat utropas i namn av herraväldet över oljan, som Gunnar Wall skriver i Aftonbladet och som han utvecklar i sin nya bok 11 september och andra terrordåd genom historien. 48 644 afghaner har dött och en ofattbara 1,7 miljoner irakier har fått sätta livet till i krigen. För att inte tala om det ofattbara lidande som vanliga amerikaner utsatts för, 11 september är också inledningen till att Sverige brutit sina 200 år av fred och åter är ett krigförande land.

Det är alltså en dyster dag. Men jag har gjort mitt bästa för att bana ny väg, mot ljuset.

11 september 2011. Först var jag med på en manifestation för Palestinas rätt att bli en av FNs Generalförsamling alternativt Säkerhetsråd erkänd nation. Hans Linde höll ett fint tal (vilket snuttefiltssekteristen från KP fullständigt misslyckades med). Den palestinske ledaren Mahmoud Abbas ska den 21 september tala i FNs Generalförsamling. Han väntas då ta upp kravet på erkännande av de palestinska områdena som en självständig stat. Det borde regeringen och riksdagen stödja. Även om Folkpartiet som vanligt är bortom sans och tukt när det gäller Palestina. Det pågår inte en fredsprocess i Palestina. Det pågår en ockupation och en strypning, utförd av Israel med Obamas fulla stöd. Det pågår en strypning av demokratin i Gaza, utförd av Hamas. Detta måste brytas. Därför är det positivt att Carl Bildt tagit emot en palestinsk ambassadör. Tänk att man en gång fick tacka Bildt för något!

På kvällen har jag sjungit med i Karl Jenkins mäktiga mässa The Armed Men. Gåshud. Mer anti-krig får man leta efter. Dessutom fick vi höra en imam som från predikstolen broderande sjöng den islamska trosbekännelsen, ett inslag i Jenkins verk.

This entry was posted in Poesi, Politik and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *