Jag kunde ha varit ett av fosterbarnen…

Vi har en minister som sägs värna den hela familjen, kådisarnas Maria Larsson.  Hon lät i går  överdånigt meddelat de femtusen människor som vanvårdades på svenska barnhem och fosterhem under efterkrigstiden att de inte är vatten värda. ”Låt inte barnen komma till mig!”

I våras föreslog regeringens egen utredning att dessa barn, nu vuxna, skulle få en offentlig ursäkt och en rejäl ersättning av staten i form av 250 000 kronor vardera. Maria Larsson låter meddela att hon inte vill svara på frågor från SvD. Enligt hennes pressekreterare uttalar hon sig endast för TT och etermedier. Ave Maria.

Men det är väl därför vi har Maria Larsson, en barnoch familjeminister. Maria Larsson. Vald från det bästa Alliansen kan prestera inom detta prioriterade område. Kristdemokraternas kärnfråga den hel(ig)a familjen. Där skilsmässor fördöms. Där människor tvångssteriliseras. Där ungdomsförbundet KDU trånar efter de moraliska värderingarna inom den amerikanska Tea Party Movement. Där den Göran Hägglund ständigt utmanas av homofobreaktionära abortmotståndare. Men det duger gott åt Fredrik Reinfeldt & Co.

Det är svårt att sätta sig in i ett fosterhemsbarns liv och uppväxt. Särskilt när de växte upp i en tid som kännetecknades av skilsmässans skamliga omöjlighet, de icke anmälda våldtäkterna, smygsexet utan preventivmedel eller sexualupplysning, tonårsgraviditeter och oäktingar, ”skriva till kungs” för rätten att få gifta sig, det uteslutna i att försörja sig själv som ensamstående mor eller den hisnande utopin att vara den aktiva pappan…

Jag läser berättelserna om dessa våra minsta. Om deras  liv. Om deras utanförskap. Om deras ofullständigheter. Om deras saknader. Om de pusselbitar som saknades. I det stora livets pussel.

För jag faktiskt är ett av dem.

Men jag blev inget fosterbarn.

Jag  föddes i Nors församling, strax utanför Karlstad, 30 juni 1958. I början av 1959 kom jag och min tvillingsyster till mina föräldrar i Göteborg och vi flyttade till Värmegatan i Biskopsgården. Ett av de vindpinade, rangliga flerbostadshus som byggdes upp före det sunkrationella miljonprogrammet, men som ändå var en fristad åt mina Södra Vägen/Linnégateföräldrar när de i bostadsbristens Göteborg äntligen fick en egen lägenhet. Biskopsgården var fint, det var en framtid bortom dass på gården, trångboddhet och dålig standard. Det var också ett eget liv, bortom besvärade och besvärande svärföräldrar. Det var en fristad, i väntan på framtidens outtömliga möjligheter. Vi hamnade så småningom i bondelandets Hisings-Kärras radhus. Min farbror fick sin fristad i Högsbohöjd. Illa?

Men vad hände från juni 1958 till januari 1959? Jag vet ärligt inte. Jag har inte tagit reda på det. Men mina föräldrar (och jag har inga andra) är inte mina biologiska föräldrar. Det är några andra, för mig okända.

Vi kan spekulera i mycket i denna historia. Både om vad som får en mor och (kanske) en far att lämna bort sina barn till annan framtid. Men inte deras egen. Men också om varför jag inte tagit reda på fakta.

Om det första vill jag gärna avstå. Det är lika svårt att spekulera i ett bortadopterat barns liv och uppväxt som ett fosterhemsbarns. Jag har ärligt talat, aldrig haft ett behov av att utreda vilka som är mina biologiska föräldrar. Jag har inte riktigt kunnat hantera vad jag skulle göra med denna information. Tänk om jag har andra syskon (än den syster jag ändå har)? Tänk om mina biologiska föräldrar lever, vad gör jag då? Tänk om de bar på obotliga sjukdomar som genetiskt tvingar in mig mot det brant sluttande planet… etc.

Om det andra diskuterar jag gärna. Jag har alltid känt ett utanförskap. Ett annorlundaskap. För till skillnad från de barn som adopterades från exempelvis Korea så syntes det inte på mig att jag inte var mina föräldrars biologiska barn. Å andra sidan var jag precis som vilken jämnårig kille som helst. Jag fick också tidigt reda på att jag var adopterad. Ändå har jag aldrig tagit reda på mitt ”ursprung”. Men, som sagt: vad ska jag med den kunskapen till. Livet är komplext nog att hantera ändå…

Jag har, liksom alla andra, invändningar mot min uppväxt. Det är barnets rätt. Det är föräldrarnas dom. Om det blir ”dagsböter” eller ”fängelse” för föräldrarna kan bara barnet avgöra. De flesta strävar efter att bli frikända. För vem utsätts inte för prövningen?

Men jag slapp fosterhemmet, för jag blev adopterad. Som Rasmus till slut blev av sin luffare. Som så många andra. Som det inte syntes på. Som sällan kunde stoltsera med att de var adopterade. Men där en del agerat som jag medan andra i detalj har sökt sina genetiska och biologiska rötter och upptäckt både mammor, pappor, syskon och döden. Eller en fortsättning på en rastlös tomhet.

Den förmånen hade inte fosterhemsbarnen. De fick inte den familj som Alliansens barn- och familjeminster ser som den enda riktiga. Eftersom fosterhemsbarnen inte är Verklighetens folk får de tala för sig själva. En del har fått det bästa. Alltför många har farit illa. Riktigt illa. På grund av samhällets beslut. Inga andras.

Samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!

Jag kan inte svara på varför jag adopterades samtidigt som tusen och sinom tusen placerades på fosterhem. Jag kan heller inte värdera var jag hade hamnat i livet om det hade hampat sig som så att även jag hade hamnat på ett hem.

Men jag är oerhört säker på de de femtusen som blev anvisade ett fosterhem med oviss framtid är värda sina 250 000 kronor. Som sentida erkännande för ett samhälle som inte såg barnet som människa. Märk väl, det handlar om barn som for illa fram, som utsattes för ”övergrepp eller försummelse av allvarlig art”, enligt regeringens utredare Kerstin Wigzell.

Men, systrar och bröder, det finns tröst för oss alla!

– Jag har förstått att det är väldigt betydelsefullt för många att en sådan ceremoni kommer till stånd. Regeringen har beslutat om en ceremoni och en inbjudan kommer att gå ut inom kort, säger Maria Larsson

Det ska vi fira. Ceremoni!

Se även V.

This entry was posted in Det hållbara livet, Politik and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Jag kunde ha varit ett av fosterbarnen…

  1. Pingback: Maria Larssons förlorade ansikte | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

  2. Pingback: Ett ömmande hjärta – om övergrepp och vård på Vidkärrs barnhem | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *