Saabs kris är arbetarrörelsens kris

Facken Unionen och Ledarna har begärt Saab i konkurs. Saabs ägare överklagar det tidigare avslaget för rekonstruktion och väntar – för vilken gång i ordningen? – på nya finansiärer. Metall väntar med att begära företaget i konkurs. Och tiger också still om vad man ska göra med Saab.

Det gör i stort sett alla andra också. Även mitt parti, Vänsterpartiet. På vilket sätt är dagens pressmeddelande från Vänsterpartiet en tröst, ett hopp, ett alternativ för de anställda på Saab? Alla har ett ansvar att se till att Trollhättan överlever som industristad.

– Det är sorgligt, men de senaste månadernas utveckling har gjort konkursen mer och mer sannolik. Regeringen bär ett tungt ansvar. Maud Olofsson har under lång tid pratat ner Saabs värde och försämrat möjligheten till överlevnad. Vi måste nu se till att Trollhättan överlever som industristad, det är samhällets ansvar, säger Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet, i en kommentar.
– Det är de anställda vid Saab som får betala priset. Vi står vid deras sida, avslutar Lars Ohly.

Allt är regeringens fel. Muller nämns inte. Inte heller att Saab inte har en chans att överleva – inte ens om man skulle vara för ytterligare produktion av stora, miljöbovar till bilar i en omvärld som kännetcknas av överproduktion. Ingen utsträckt hand till Metall eller de andra fackföreningarna. Ingen riktning. Ingenting.

Jag har skrivit det tidigare: Saabs kris är arbetar- och solidaritetsrörelsens kris. Om jag vore i Vänsterpartiets ledning så skulle jag omedelbart åka till Trollhättan, försöka få fackföreningarna att tillsammans med miljöorganisationer, Trollhättans högskola och andra experter inleda en dialog kring en framtid bortom bilfabriken. Och jag skulle också ställa Metalls ordförande till svars för sin svarslöshet. Jag skulle omedelbart uppmana de anställda vid Saab att resa det fackliga kravet om att förstatliga företaget och ge de anställda i uppdrag att utveckla och tillverka sådant som vi absolut måste ha för att kunna ta samhället ur fossilberoendet.  Detta är en överlevnadsfråga för såväl arbetarrörelsen som ett förnuftigt samhälle. Det är också här som vi kan tala om en verklig industripolitik.

Idén är inte min. Det är en mycket kort sammanfattning av det som min gamle arbetskamrat från Volvo, Lars Henriksson, fört fram i sin utmärkta bok Slutkört och på sin blogg Bilpolitik.

Jag avslutar med att citera hans inlägg från i dag:

När nu två av facken vid Saab Automobile i konkurs för att få ut medlemmarnas löner ställs frågan om företagets framtid på sin spets. Konkursen för pratmakaren Muller har varit ett faktum sedan länge.  Förhoppningsvis har dagens beslut ryckt undan några av de falska förhoppningarna om att allt ska återgå till det vanliga av sig självt.
Saab Automobile behöver sannerligen en rekonstruktion, men ett verkligt framtidshopp för de Saabanställda kräver något helt annat än de affärsplaner som lagts fram på löpande band eller hopp om att kinesiska företag ska komma som räddande änglar. Under Saabs kris har miljarder kronor och år av mänsklig möda har förslösats i väntan på att allt ska bli som vanligt igen. Den rekonstruktion som krävs är inte något juridiskt trick utan en teknisk och social rekonstruktion, till produktion av sådant samhället måste ha för att kunna befria sig från fossilberoendet. Den pågående krisen för Saab är ett gyllene tillfälle att göra detta, på kort sikt för att rädda jobben och på längre sikt våra livsvillkor på jorden.
En konkurs innebär att företaget, liksom General Motors, kommer att kollapsa i armarna på staten som är en av de största fordringsägarna. Den borgerliga regeringen har dock, precis som USA:s regering, klart deklarerat att de inte tänker lägga sig i företagets skötsel. Samma sak säger för övrigt såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Istället för en sådan uppgiven linje skulle staten kunna utnyttja situationen för att, under ledning av de anställda och deras organisationer ställa om företaget.
Men det är bråttom. Att ställa om Saab är bara möjligt så länge företagets grundpelare – dess anställda – finns samlade och inte är spridda för vinden. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

This entry was posted in Politik, Uncategorized and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *