Till minne av Björn Eriksson 1943–1998

I dag, fredag 17 februari 2012 begravs min vän Annaa Mattsson i Stockholm. Jag har tyvärr inte möjlighet att delta, men sänder mina varmaste tankar till Molly, Siri och Egil. I september 1998 avled hennes make, Björn Eriksson, också en vän till mig och liksom Annaa en medkämpe och förebild i miljökampen. Det är ledsamt men sant att jag skrivit minnesrunor om dem båda. Runan om Björn publicerades första gången i internationalen 40/1998. Runan om Annaa finner du här. Jag saknar er båda! /GK

Vår vän och kamrat Björn Eriksson avled torsdagen den 17 september 1998 i cancer. Björn Eriksson blev 55 år gammal. Vi sörjer honom och sänder våra varmaste tankar till Björns hustru Annaa Mattsson och deras barn Molly, Siri och Egil.

* * *

I början av den sommar vi alla hoppades på satt vi vid Björn sjuksäng på Vasa sjukhus i Göteborg. Den ena Barsebäcksreaktorn skulle snart stoppas. Var skulle vi fira? Jag skulle vilja vara på Rådhusplatsen i Köpenhamn, det är danskarna som har mest att fira när världens sämst placerade kärnkraftverk skrotas, svarade Björn.
Det är alltid svårt att mäta den enskilda individens roll när historien förändras. Att Björn Eriksson är en av de som betytt mest för att den svenska kärnkraftsparentesen snart är avslutad är givet. Inte bara för att han under så många år har medverkat till att bygga upp breda miljörörelser och -organisationer, utan just för att han också förmått dra lärdomar.
Björn hade en speciell förmåga att lyssna, analysera och lära ut.
Repsekt för den enskilde, vare sig det var en rutinerad ”uv” eller en nybörjare. Samtidigt orädd för att komma med kritik eller föra fram egna ståndpunkter. Temperament, patos och lidelse. Men också en vetenskaplighet och krav på en ”bevisad hållbarhet” för de argument som fördes fram.
Det är framför allt i tre frågor som Björn har bidragit: Socialism och ekologi. Demokrati underifrån. Svensk folkrörelsetradition med ett bibehållet klassperspektiv.

* * *

Det förlorade försprånget är en kritisk granskning av folkomröstningen om kärnkraften 1980 som Björn Eriksson var en av redaktörerna bakom och huvudförfattare i. I ett av kapitlen beskriver han hur han som tonåring fick Walt Disneys praktfullt illustrerade bok Vår vän atomen i present. Atomens mäktiga ande skulle komma mänskligheten till nytta som ”Energi, Hälsa och Fred”. Redan då var den första svenska reaktorn, Ågestaverket, igång någon halvmil från den Stockholmsförort Björn växte upp i.
Som student skrev han om Radioaktiva isotoper i den fredliga utvecklingens tjänst.
Det var en hyllning till atomåldern, den fredliga, som skulle gottgöra den förödelse, död och fasa som atombomben ahde spridit ett par decennier tidigare. Det gällde ju att anpassa sig till vad som var på väg.
Men mot slutet av 1960-talet växte kritiken mot miljöförstöring, utsugning och snedvriden resursfördelning hos Björn Eriksson liksom hos många i hans generation – trots framtidsoptimism, en till synes krisfri kapitalism med utrymme för reformer och kolartro på vetenskapliga framsteg.
Efter avslutad civilingenjörsexamen vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm fick Björn jobb på Ingenjörsvetenskapsakademien.
Jag gick omkring i maktens korridorer och förmådde inte uträtta särskilt mycket.
Kritisk till kärnkraften träffade han tekniker, vetenskapsmän och politiker, lärde sig nya argument om cancerfaran vid lågdosstrålning, om möjligheten att göra bomber av plutoniuminnehållet i reaktoravfall, om de oprövade nödkylsystem som kanske inte skulle hindra att reaktorhärden smälte ner efter ett haveri och spred ut sitt dödande innehåll över omgivningen, om det olösta avfallsproblemet…
Under fyra riksdagsperioder organiserade han möten och kurser i riksdagshuset för riksdagsmän om kärnkraft, energiförsörjning och miljöfrågor. Han byggde också upp ett internationellt kontaktnät inom den framväxande nya miljörörelsen och förberedde aktiviteter i samband med Förenta nationernas miljövårdskonferens i Stockholm i juni 1972, så att den skulle kunna bli en stimulans i stället för en hämsko för rörelsen.
I början av 1970-talet var det inte så mycket tal om en bred, organiserad miljöröelse. Kärnkraftsmotståndarnas antal uppgick till under hundra och vän väckta ”allmänna opinionen” till några procent av befolkningen. Men debatten blomstrade, TV och radio ordnade utfrågninga som samlande enorma tittar- och lyssnarskaror.
Kärnkraftshökarnas planer på 24 reaktorer kom på skam – en första delseger för motståndet. Även inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen växte kritiken.
Tro för den delen heller inte att dagens kärnkraftskritiker, vänsterpartiet och socialistiska partiet, alltid varit glasklara. Till stalinismens brott hör inte bara massmord, utan också en ofattbar skövling av naturen där spåren av försök att omvända floders lopp, den uttorkade Aralsjön och inte minst sviterna efter Tjernobyl förskräcker.
Vänsterpartiets stalinistiska arv och många socialisters övertro på produktivkrafterna fick till en början många att tro att atomkraften skulle kunna tämjas under socialismen. Björn Eriksson bidrog i högsta grad till att vederlägga denna villfarelse.

* * *

Miljöförstöringen är existentiell – ytterst står levnadsbetingelserna på spel. Radioaktiva moln, storstäders inversion eller försurade sjöar drabbar alla. Visserligen kan jordens rika fly undan problemen, men bara för en stund. Växande folkopinioner har tvingat politiker och kapital att förbjuda DDT, klorblekmedel eller fenoxisyror.
Men i ett kapitalistiskt samhälle leder de enskilda företagens jakt efter vinstmaximering till plundring, svält och förgiftning. Därför har miljöfrågorna i sig en inneboende kraft som i sista hand får människor att ställa sig frågan om det inte finns något mer förnuftigt samhällssystem. En del har dragit slutsatsen att om man bildar ”zoner av utopisk praktik” – ändrar livsföringen, startar inköpsföreningar för giftfri mat eller kooperativ – kommer detta att smitta sv sig på allt fler människor och så småningom växa till någon sorts ny samhällsstruktur.
Andra, inte minst Björn, försökte kombinera permanenta organisationers heltäckande program med mer tillfälliga rörelser samlade kring en eller ett fåtal frågor. I tidskriften fjärde internationalen (numera röda rummet) och på andra håll analyserade han miljörörelsen, utvecklade centrala begrepp som ”folkförelsesamverkan” samt försökt slå en bro mellan miljö- och arbetarrörelsen.
Miljörörelsen har folkrörelsekaraktär, den har vissa likheter med den tidiga arbetarrörelsen i det att den söker organisera människor på flera plan. Dels utifrån strukturella problem i deras närmiljö, dels genom att finnas som folkbildande kraft bland människor som börjar nyorganisera sig i livet, dels genom att finnas som en gemensamhetsgrupp för att stå ut i en hård omgivning och som bas för olika alternativprojekt, samt att också formulera krav och kampanjer på den politiska nivån.
‘Både och’ betyder att man för att kunna ta vara på rörelsen som den ser ut, och ändå göra den slagkraftig, måste kunna kombinera privata, småskaliga lösningar med förmågan att ställa krav på systemet.
När delar av vänstern under 1970-talet ville bilda en separat socialistisk miljörörelse var Björn Eriksson en av de hårdaste kritikerna. En rörelse som vill ingripa i en miljöfråga måste vara så bred som möjligt. Sakfrågan enar, inte partitillhörighet eller ideologisk övertygelse.
Om miljörörelsen ska kunna fungera och kunna mobilisera brett, om den ska kunna tas på allvar som miljörörelse, och ta sig själv på allvar som sådan, måste den kunna mobilisera på grundval av att miljöproblemen ska lösas. Inte på grundval av att man ska förändra samhället […] Miljörörelsen är en självständig rörelse som utgår från konkreta problem.
När det smäller visar sig miljörörelsen omfatta en klar majoritet av den berörda befolkningen. Just därför är den en kraft för förändring.
Den permanent aktiva rörelsen skulle ensam på sin höjd kunna fungera som opinionsbildare, men nu finns hela tiden hotet om att rörelsen ska kunna […] hota eller splittra och försvaga de dominerande partierna som socialdemokraterna, genom att tränga djupt in i deras massbas. På så sätt tvingas dessa till kompromisser.
När Miljöförbundet bildades 1976 var det efter en långvarig strid med Björn Gillbergs organisation Miljögruppernas Riksorganisationer.
Gillbergs ”amerikaniserade” metod att använda lagar, domstolar och experter för att tvinga myndigheter och miljöförstörande företag till kompromisser kom att stå emot dem som, likt Björn Eriksson, ville ha en organisation som gjorde många människor delaktiga i arbetet och som uppmuntrade dem att ta saken i egna händer.

* * *

I grunden ligger förståelsen av vem som ”gör politik” i ett samhälle. De allra flesta godtar i dag begrepp som ”utomparlamentariskt arbete”, en del inom socialdemokratin, miljöpartiet eller vänsterpartiet kan till och med drista sig till att den är minst lika viktig som det parlamentariska.
Men vad de då menar är någonting väldigt snävt, nämligen opinionsbildning. Man bildar opinion kring någon fråga för att utöva påtryckningar på politikerna. Men sedan är det politikerna som ‘gör’ politiken och politikerna som genomför förändringarna i samhället. […]
Då har man utgått ifrån att de beslut som fattas av riksdag och regering är de som faktiskt förändrar samhället. Det alternativa synsättet är att det är klassers totala verksamhet, eller folkrörelsers totala verksamhet som förändras samhället.
Vare sig det handlade som mer tillfälliga enfrågerörelser eller en mer permanent organisation måste det också vara medlemmarna som bestämmer.
Demokratifrågan var lika avgörande som synen på vems om avgör politiken när folkomröstningen om kärnkraft avgjordes 1980. Miljöförbundet och socialistiska partiet bland andra krävde i strid med vänsterpartiet och centerpartiet att de enskilda medlemmarna, inte partierna, skulle bestämma i Folkkampanjen mot kärnkraft. I deras ögon skulle Linje 3 förvandlas till en traditionell valorganisation, som helst skulle upplösas dagen efter folkomröstningen.
Folkkampanjen utvecklades inte till vad den kunde ha blivit: en mångfacetterad rörelse som innehöll allt det som karaktäriserar en äkta folkrörelse, där omröstningskampanjen hade varit en avgörande möjlighet att bygga upp den rörelsen.
Björn var självfallet medveten om att miljörörelsen ofta saknade förankring på arbetsplatserna och att den ofta betraktades med skepsis av fackföreningsrörelsen.
‘Fritidsrörelserna’ kan uträtta mycket, men det är bara i samarbete med arbetarrörelsen som de kan vara med och genomföra större förändringar. Man kan inte utmana makten i samhället om man inte sitter på egen makt. De som besitter den potentiellt mäktigaste motmakten är arbetarrörelsen, i produktionen.
Huvudorsaken till att folkomröstningen förlorades var just att Linje 3 inte lyckades göra en inbrytning inom arbetarrörelsen, framför allt bland LO- och TCO-medlemmarna. Socialdemokraternas makt var obruten, trots inbrytningar i form av Socialdemokrater för en alternativ energipolitik och det särskilda Löntagarnas informationskontor som upprättades på Miljöförbundets och SPs intiativ. V och C var emot en satsning på arbetsplatserna; motsvarigheterna till exempelvis den nej-kommitté som bildades på Volvo i Göteborg var alltför få.
Dessa lärdomar låg senare till grund för Miljöförbundets samarbete med bland andra Sjöfolksförbundet, Hamnarbetar- och Livsmedelsarbetareförbundet i arbetet för att exempelvis stoppa Scandiavian Link.

* * *

Miljöförbundet. Socialistiska Partiet. Internationellt arbete inom båda organisationerna. Folkkampanjens nationella styrelse. För att bara nämna några. Oförtrutet arbetande. Ibland i kombination med studier. Länge var Björn doktorand i humanekologi vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Karl-Erik Eriksson skrev han boken Sverige 2020 – en framtid för människor. Han var också en av författarna till Malte, Miljörörelsens alternativa energiplan.
Själv skrev han bland annat en uppmärksammad rapport om Närproduktion av livsmedel och en serie utredningar om ett resursbevarande samhälle.
I Alternativen visade han att 100 miljoner människor skulle kunna leva på hög standard på Nordens förnybara resurser, och med bara tre timmars formellt arbete om dagen – under förutsättning att de satsar på kvalitet och kollektivitet. De senaste åren arbetade både Björn och Annaa med SIS’ miljömärkningskampanj.
Artiklar i Miljötidningen, Internationalen och röda rummet. Kongresstexter som Vinn facket för miljökampen inom socialistiska partiet eller den socialistiska världsrörelsen fjärde internationalens ekologiresolution.
Ofta hände det att Björn kom inrusande med andan i halsen till ett möte; med en ”annorlunda tidsuppfattning” var det lätt att komma någon timme efter utsatt tid, samtidigt som han svämmade över av rykande färsk information om vad som hade hänt inom olika delar av rörelsen. Djupa rötter ner i verkligheten, många kontakter, hängivenhet och stor talang för att vända möten och förhandlingar utan att gå fram som en bulldozer.
Men utan att glömma att det fanns ett liv utanför politiken också. Med familj, vänner, en öl på krogen.

* * *

Det blev inget stopp för Barsebäck den första juli. Återigen hade kärnkraftsavvecklingen schabblats bort. Ändå rådde det en optimistisk stämning i sjukrummet. För var det inte Björn själv som hade upptäckt det paradoxala: Folkomröstningsresultatet innebar egentligen att man vann arbetarrörelsens ledning för ett åtagande att faktiskt avveckla kärnkraften. Men eftersom beslutet innebar att man först skulle bygga ut kärnkraften gick det inte då att se resultatet som en seger […] Men i dag när utbyggnaden är genomförd återstår bara avvecklingsdelen av beslutet.
Och runt sängen samlades Miljöförbundet Jordens Vänner för att regelbundet hålla energiutskottsmöten. Avdelningens telefon och telefax gick varma. Med en bärbar dator, e-post och mobiltelefon bearbetades yttervärlden. Startskottet gick för en ny kampanj för att regeringen ska påbörja avvecklingen genom att stänga Barsebäck.
Ett bra sätt att minnas Björn Eriksson är att delta i den kampanjen.

* * *

Björn Eriksson begravdes fredag 2 oktober 1998 klockan 15.00 i S:t Lukas kapell, Västra kyrkogården i Göteborg, där han också ligger begravd. Officiant var Håkan Blomqvist. Efteråt var det samling i Masthuggets hus.

Ett urval av Björns artiklar hittar du här.
Trädkramarbilden är lånad från Bohusläningen.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Till minne av Björn Eriksson 1943–1998

  1. Rolf Nilsson says:

    Jag var kurskamrat med Björn Eriksson på Fysiksektionen på KTH.
    Vi började tillsammans för 50 år sedan.
    I samband med vårt 50-årsjubileum har vi hittills förgäves försökt få klarheti vad som hänt Björn. Men efter att ha läst din/er blog tror jag mig ha förstått en hel del.

    I samband med vårt 50-årsjubileum har vi ställt samman ett häfte om vad som hänt var och en av oss alla efter det vi började på KTH.

    Jag skulle vilja komma i kontakt med dig för att höra hur du ställer dig till att låta oss använda dina ord efter Björn i vårt häfte. Naturligtvis med angivande av källan. Men jag är också intresserad av att få kontakt med Björns barn för att få deras tillstånd att ta med dina ord om Björn i vårt häfte.
    Med vänlig hälsning
    Rolf Nilsson
    0708-99 49 63

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *