En politisk CV inför DS

Jag är nominerad till Vänsterpartiets Distriktsstyrelse i Göteborg av min grundorganisation, Vänsterpartiet Linnéstaden. Valet äger rum på Distriktsårskonferensen 3–4 mars. Nedanstående är skickad till valberedningen. Egoboost, javisst. 😉

Eftersom jag både är relativt ny medlem i Vänsterpartiet och nominerad till DS tänkte jag underlätta för valberedningen och bifoga en politisk CV. Jag föddes 1958 i Värmland och kom tidigt till Göteborg. Mitt politiska uppvaknande i tidiga tonåren kretsade kring de frågor som fortfarande är de mest primära: överlevnadsfrågor (bröd, jord, fred, klimat), rättvisa (kön, sexuell läggning, etnicitet, klass) och hållbarhet – vi har bara en jord. (Bilden är för övrigt från 1980 eller 1981, tagen av Håkan Elofsson.)

Jag radikaliserades liksom så många i min generation av Vietnamkriget och Pragvårens krossande. Som 13-åring gick jag med i Fältbiologerna och under gymnasieåren gick jag med i Göteborgs Miljögrupp (1975-82) där jag var en av eldsjälarna under den tio dagar långa Kungstorgsockupationen 1976. Mitt engagemang i miljöfrågorna fortsatte även i uppbygget av Folkkampanjen mot kärnkraft där jag satt i styrelsen efter omröstningen 1980.

1977 började jag arbeta på Volvo Torslandaverken som bilbyggare på löpande bandet, ett yrke som jag hade i femton år. Jag var aktiv i den Fackliga oppositionen som slogs för att omvandla Metall till en kämpande och demokratisk fackförening. Vi bekämpade företagsledningens försök att hålla nere lönerna, skruva upp tempot på bandet och fortsätta miljöutsläppen. Men vi försökte också att bryta upp det byråkratiserade socialdemokratiska partimonopolet – och återerövra Metall till en fackförening som slogs för medlemmarnas intressen. Under alla år var jag fackligt förtroendevald och satt i styrelsen för en av gruppstyrelserna (Grupp 11 med 1 100 medlemmar).

Som förtroendevalda hade vi som princip att fortsätta att arbeta på bandet; ingen gick facklig heltid. Vi ordnade stormöten, protestmöten och gav ut Sveriges tätast utkommande fabrikstidning, Elvanyheterna. Dessutom arbetade vi för att bredda det fackliga arbetet till andra frågor än lön och arbetsvillkor. Vi samlade in pengar till strejkande sömmerskor. Vi tog emot gäster från fackföreningar i El Salvador och Nicaragua. Vi stödde aktivt den nybildade fackföreningen Solidarnosc i Polen. Flygbladsutdelningar, insamlingar, insändare, medlemsmöten, avdelningsmöten nere på fabriksgolvet – detta var mina ”Formative Years”.

Vi byggde också upp en mycket livaktig lokalförening inom Folkkampanjen mot kärnkraft på Volvo med flera hundra medlemmar. Jag deltog även i protesterna mot Scanlink och Gyllenhammars motorvägsbygge genom Bohuslän och var en av 400 som blev bortburna av polisen, åtalade och dömda…

Jag har alltid varit en glödande anti-stalinist och för mig har det aldrig funnits någon socialism som inte bygger på den bredaste demokrati underifrån med flerpartisystem, yttrandefrihet, rätten att bilda fackföreningar och mänskliga rättigheter. Därför var den stalinistiska vänstern aldrig någonsin ett alternativ. Min kritik mot Vänsterpartiet fram till åtminstone Berlinmurens fall är och var genomgripande. Man kan per definition inte stödja broderpartier som spärrar in åsiktsmotståndare.

Jag var medlem i Socialistiska Partiet 1977–94. Minst sagt aktiva år på olika förtroendeposter med glödande diskussioner om allt som tilldrog sig i världen. Jag var redaktör för den socialistiska kulturtidskriften Röda Rummet (www.rodarummet.org) under tio år. I valet 1988 samverkade vi med Vänsterpartiet i Göteborg i kommunalvalet – tyvärr blev valresultatet riktigt dåligt och samverkan gick i stå. Mot mitten av 1990-talet tröttnade jag på småvänsterlivet (det gäller inte att ha rätt, utan att få rätt) och lämnade den organiserade politiken.

Efter arbetar- och solidaritetsrörelsens katastrofval 2010 bestämde jag mig för att återigen engagera mig politiskt och gick med i Vänsterpartiet. Ett naturligt val för den som är socialist – alltså vill skapa ett demokratiskt samhälle fritt från förtryck, klimatförstörelse och orättvisor. Det finns en stor ideologisk vilsenhet i samhället. Socialdemokratins fundamentala kris parad med borgerlighetens uppenbart krackelerande ”alternativ väg” skapar ett stort utrymme för ett brett vänsteralternativ.

Inom Vänsterpartiet vill jag främst arbeta med de frågor som jag även sysslar med professionellt: kommunikation. Jag vill bidra till att bygga upp en stark röst från vänster genom diskussioner och möten, en stark offentlighet i traditionella och sociala media. Diskussionerna om strategidokumentet, sextimmarsdagen och klimatfrågan på Uppsalakongressen bådar gott om möjligheterna för Vänsterpartiet att faktiskt bli detta alternativ.

This entry was posted in Miljö, Politik, Vänsterpartiet and tagged , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *