Till minne av Björn Rönnblad 1954-2013

 björn 1_0006

Bild: Matts Heijl

En enda sak är säker
och det är livets gång,
att allting vänder åter
och allting börjar om.
Och fastän våra röster
ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga
ska nya röster sjunga.
(Mikael Wiehe)

På kvällen efter beskedet om att Björn Rönnblad på tok för tidigt insomnat efter en lång tids sjukdom ser jag ut över sjön Tolken. Att Björn inte längre är med oss har inte hunnit sjunka in. Det är helt enkelt svårt att fatta. Tankarna virvlar i kapp med känslorna. Det är 3 maj, den sena våren har äntligen väckts till liv. På det hårt beskurna äppelträdet i backen vid den svarta stugan syns små knoppar. Trädet överlevde vintern och i augusti växer där ett litet gäng äpplen, utmärkta för saft men inte så mycket att tugga på.

björn 0

Bild: Matts Heijl

Lika grön var jag när jag träffade Björn, läkarstuderanden som flyttat från Stockholm till Göteborg. Lätt igenkännlig genom sitt stora burriga hår, sin lätt haltande gång och sin humor. Gymnasieår då Partille byttes ut mot Göteborg; kvällar hemma mot alltfler möten och demonstrationer. Min första och enda FNL-demonstration 1 maj 1975 när det första TV-sända krigets hemskheter äntligen var slut och USA fördrivits ur Vietnam. Mot den spanska diktaturens garotteringar. Mot Pinochet och Kissinger i Chile. Mot de sovjetiska stridsvagnarna i Tjeckoslovakien och andra öststater. Vid alla tillfällen fanns Björn någonstans där i demonstrationsvimlet.

Den fasta punkten i mitt nya liv blev Göteborgs Miljögrupp. Miljöfrågorna var under 1970-talet i växande, även i den allmänna opinionen. För mig handlade det (medvetet eller omedvetet) om en överlevnadsfråga på samma sätt som freden, svälten och förtrycket. Miljöförstöringen är existentiell – ytterst står levnadsbetingelserna på spel. Radioaktiva moln, storstäders inversion eller försurade sjöar drabbar alla. Visserligen kan jordens rika fly undan problemen, men bara för en stund.

Bland de mer framträdande medlemmarna fanns den så kallade Björnligan: Björn Eriksson, Björn Strander och Björn Rönnblad. Alla delaktiga för framväxten av både svensk miljörörelse men framför allt motståndet mot kärnkraften och så småningom Folkkampanjen mot kärnkraft.

I Miljögruppen var jag en Benjamin, bland de yngsta och mest oerfarna. I gott sällskap med min högstadievän Tomas Ramberg, som dock låg ett steg före mig. Samtidigt var klimatet inbjudande och lärorikt. Vi var en del av 70-talets radikalisering, men också ett folkrörelsesverige organiserat och inte minst finansierat via studiecirklar. Bolof Stridbeck serverade ”filosofkakor” (Maryland Cookies). Studier och ständiga diskussioner berikade kunskaperna och argumenten.

Att tillsammans med Svante Lindqvist bli satt att redigera och sedan stencilera den tjocka medlemstidningen Gömmibullen (Göteborgs Miljögrupps Medlemsbulletin) var en utmaning. Men nog löste vi det: Skrivmaskin, stenciloriginal, rött korrigeringslack och veva, veva, veva stencilmaskinen. Blada, bunta, häfta. Adressera kuvert, klistra på frimärken, gå till posten.

 * * *

I valrörelsen 1976 blev Kungstorget en av de stora frågorna. Socialdemokraterna hade efter en hård intern opinion och enträget lobbande från miljörörelsen tagit ställning mot att bygga ett garage under Kungstorget. De styrande borgerliga partierna ville genom garaget fortsätta sin satsning på ännu fler bilar och en försämrad kollektivtrafik. Borgarna förlorade kommunalvalet men skulle inte lämna över makten förrän slutet av året. I ett desperat försök att ändå driva igenom garaget började de gräva på torget.

Men Miljögruppen var beredd och ockuperade tillsammans med ett par hundra brokiga människor torget under elva dagar i november månad. Det var kallt, men från arméns överskottlager köptes tält och kaminer. Makrobiotiska linsgrytor tillreddes över öppna eldar. Studenter från musikhögskolans SÄMUS spelade. Kungstorget sveptes med i euforiska långdans. La Cucaracha fick en svensk text:

Stoppa garaget!
Stoppa garaget!
Inga bilar vill vi ha.
Stoppa garaget!
Stoppa garaget!
Bilparkering inte bra.

På torget blev Björn i sin stora vita armérock för vinterbruk snabbt en framträdande talesperson och talare. Snabb i käften, eldande och populär. Sammanhållande trots stunder av uppgivenhet i kylan eller när polisen en natt bröt in på torget.

Parallellt med den mycket fredliga ockupationen drevs en namninsamling mot garagebygget, mot massbilismen, en levande stad och för en fungerande kollektivtrafik.På elva dagar samlades över 110 000 namnunderskrifter in. Allt för hand. Kvällstidningen GT gjorde sitt bästa för att försöka skandalisera ockupanterna med löpsedlar som ”Sven Wollters röda armé” efter ett artistuppträdande. De borgerligas argument var inte mindre finstilta. Men den massiva folkliga opinionen fick den nya majoriteten att stå fast vid att stoppa garaget. Segerfesten på torget var helt fantastisk.

* * *

björn 1_0005

På Miljöförbundets 20-årsjubileum återsamlades rockupplagan av TTF-gruppen och Björn Rönnblad sjöng Bygg ut! (efter Nationalteaterns Lägg av!). På bas, Bobo Pettersson, trummor Gus Kaage och gitarr Tomas ”Atomas” Ramberg. Bild: Matts Heijl

Under några år framträdde vi med miljögruppens TTF-grupp på gymnasieskolornas så kallade Timme till förfogande, TTF. Teater, musik, sketcher under ett timslångt program om miljön. Alla texter skrev vi själva. I ett avslutande rocknummer sjöng Björn Bygg ut! (fritt efter Nationalteaterns Lägg av!) om kärnkraftshökarna medan jag själv spelade trummor, Tomas ”Atomas” Ramberg spelade gitarr och Bobo Pettersson bas. I gruppen ingick också Maria Ågren, Kristina Fahlén, Sara Hjalmarsson, Anders Lyngfeldt samt Erik Dahlberg.

TTF

TTF-gruppen kring 1979. Från vänster: Anders Lyngfeldt, Annika Mohlin, Kina Thorsell, Björn Rönnblad, Gus Kaage och Tomas Ramberg. Bild: Maria Ågren.

TTF-gruppen var också ute på gator och torg i samband med appellmöten eller på tåget ner till en av de jättelika Barsebäcksmarscherna som arrangerades ett antal år med början 1976. Om Björn blev fast vid gitarren, som han spelade riktigt bra, hoppade jag mellan instrumenten (utan att bli rikigt bra på något av dem). Altsax, trumpet, klarinett, horn. Allt var ju möjligt…

* * *

Den politiska fråga som vi alla var mest aktiva i var kampen för att få till stånd en folkomröstning om kärnkraften. Kärnkraftsmotståndet var stort, men hade sina svaga punkter, särskilt inom det då totalt socialdemokratiskt kontrollerade LO. Svårigheterna blev inte mindre när Olof Palme under trycket av den massiva interna opionien inom socialdemokratin med landsomfattande studiecirklar, debatter och nationella namninsamlingar och med Harrisburgs radioaktiva läcka som förevändning tvingades utlysa en folkomröstning – men med två svekfulla Ja-alternativ.

atomkraftFör oss i miljögruppen var det självklart att den samlande organisationen Folkkampanjen mot kärnkraft skulle vara en bred folkrörelse där basen var det enskilda medlemskapet. Vi var med om att bygga upp folkkampanjen i stadsdelar, men var också aktiva på akilleshälen: arbetsplatserna. Själv deltog jag i kampanjandet på Volvo Personvagnar, där jag arbetat sedan 1977.

Det var inte alla som hade samma syn som vi. Striderna mot de centralistiska Centerpartiet, KDS och Vänsterpartiet som ville lägga beslag på folkrörelsen och låta de stora partierna få den avgörande makten var hårda. Men vi vann: partierna fick backa. För den historieintresserade rekommenderas varmt boken Det förlorade försprånget, som vi under sommaren efter den förlorade folkomröstningen under Björn Erikssons redaktörskap skrev, satte och gav ut.

* * *

Sångerna om frihet,
om rättvisa och fred
sångerna om folket
som aldrig kan slås ned.
Sångerna om kärlek
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.
(Mikael Wiehe)

 För min och för min generations politiskt aktiva var de fyra-fem åren från Kungstorget till Folkkampanjen ”The Formative Years”. Åren då vi lärde oss skriva, tala, organisera, möta människor och kasta oss in i debatter. Mödosamt, men också väldigt roligt. Det skapade en samhörighet och hos många en vänskap som fortfarande håller, trots att det snart gått 40 år…

Engagemanget fortsatte för Björns och min del i den anti-stalinistiska vänstern, i Socialistiska Partiet. Vänsterpartiet var uteslutet; det parti som fann sina broderpartier bland förtryckarna Sovjet, Rumänien eller DDR var omöjligt att organisera sig i. Samma gällde för stalinister och maoister i andra organisationer.

 Vi arbetade båda som lokalkorrespondenter för veckotidningen Internationen och Björn tog över redaktörskapet för den radikala tidskriften Röda Rummet efter mig när jag lämnade det partipolitiska livet i mitten av 90-talet.

 Visst var vi oense i en del diskussioner. Fattas bara annat. Men det är fullt möjligt att slåss för olika åsikter och samtidigt bevara respekten för varandra. Björn kom in i vänstern från ett smått anarkistiskt håll. Hans obändiga tro på den livaktiga folkrörelsen och kampen övergick ibland till en övertro på möjligheterna till att människor också skulle bemöta försämringar av välfärden eller andra orättvisor med organisering i sin vardag.

Mina ståndpunkt att Bäst före-datumet för organisationer som Socialistiska Partiet gick ut för minst 20 år sedan avfärdade Björn lika kraftfullt som han ringaktade Vänsterpartiet.

* * *

Hade vi roligt? Var det bara politiken som förenade oss? Jo, det var kul att vara med Björn. Högt och lågt. Stimulerande och entusiasmerande, förtroendefullt och vänskapligt. Roligt.

Oförglömliga var festerna i kollektivet Klättermusen i den stora lägenheten i rivningsfastigheten på Olivedalsgatan där Björn och Tomas bodde i slutet av 70-talet. Sex Pistols, Blondies och Talking Heads vinyler snurrade på skivtallriken. Festerna var många och stora. Kjolpartyt var ett nytt – och då djärvt – grepp, där alla just skulle bära kjol.

björn 1_0014

Midsommar på Styrsö. Bild: Matts Heijl.

Under många år umgicks vi också familjevis. Mina stora barn Gabriella och Leonard är årsbarn med Björns barn Ellen och Torkel. Midsomrar på Styrsö. Fester och middagar. Promenader och fika. Samtal och heta diskussioner. Några julaftnar eller uppesittarkvällar. Även om vår umgänge av olika skäl gick upp och ner genom åren kände jag hela tiden en stark vänskap med och värme för Björn.

Jag har själv Björn (och många andra) oerhört mycket att tacka under en traumatisk livskris i kölvattnet på en minst sagt turbulent komma ut-process för 20 år sedan. Den generella bakgrunden skildras på ett utmärkt sätt av Jonas Gardell i hans romansvit Torka aldrig tårar utan handskar. Skuld, skam, hiv-noja och självförakt. Ett alltmer inmålat hörn, som Björn och andra vänner hjälpte mig ur. Det är jag honom evigt tacksam.

* * *

Så segrar inte döden
fast åren har sin gång
så stannar inte tiden.
Den bara börjar om.
För sångerna om livet
som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga,
ska nya röster sjunga.
(Mikael Wiehe)

björn 1_0016

Bild: Matts Heijl

På Björn Erikssons begravning (1998), även han på tok för tidigt bortryckt, vände sig Björn Strander till Björns och hans hustrus Annaa Mattsson (frid även över henne) barn Molly, Siri och Egil med en liknelse om den tidigare nämnda Björnligan.

För Björn Strander var ett sätt att minnas Björn Eriksson att se upp mot himlen en stjärnklar natt och rikta blicken mot stjärnbilden Stora Björn (Ursus major). Lättfunnen som stjärnbild på vårt halvklot och klart lysande.

Det har jag ofta gjort när jag är i stugan eller på andra ställen där stjärnhimlen lyser upp oss med sin svindlande oändlighet. Riktat en tanke och en tyst hälsning till Björn, Annaa och andra jag saknar.

Nu kommer jag att göra samma sak för Björn Rönnblad. Men även här kommer det säkert komma ett återsken från den svarta natthimlen…

* * *

Minnesstunden för Björn Rönnblad hålls fredag 7 juni 2013 i St Lukas Kapell på Västra kyrkogården i Göteborg. Efteråt blir det samling med knytkalas på Masthuggets hus. Enligt önskan ska inga blommor skänkas, men ”ockupera ett torg, eller ge på något annat sätt ett bidrag till något i Björns anda!”

Själv tänkte jag sätta in en slant på tidskriften Röda Rummets postgiro 13 04 07 – 0.

Mina tankar går till Ellen och Torkel, Björns barn. Ni har en bra pappa.

This entry was posted in Miljö, Poesi, Politik and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

9 Responses to Till minne av Björn Rönnblad 1954-2013

  1. Pingback: En sorglig dag | Svensson

  2. Peter Jervelycke Belfrage says:

    Väldigt fint, Gus. Underbara bilder!

    Peter

  3. Pingback: Insamling till Björn Rönnblads minne‏ – Röda Göteborg

  4. Tack Gus! Ord som dessa hjälper.

  5. Sven-Anders Svensson says:

    Mycket vackert, välformulerat och personligt.
    Mvh Sven-Anders

  6. Göte Kildén says:

    Värdefulla och vackert sammanfogade bitar i livets mosaik för mig som var i Stockholm under flera av dessa för Björn, dig och andra så ”formative years”…

  7. Lasse Homgren says:

    Fin och stark text. Tack Gus,
    Lasse

  8. Stefan Larsson says:

    Väldigt fint Gus – Tack!

  9. Hej Gus!

    Så vackert och kärnfullt du beskriver vilken viktig person Björn var för så många av oss med sitt djupa, eviga samhällsengagemang. Jag var ledsen att jag inte hade möjlighet att vara med med på begravningen. Det är jag fortfarande, men efter att ha läst det du skrev, känns det viktigare att istället minnas och ständigt inspireras av Björns enträgna kamp för en rimligare, mer hållbar och för alla, mer glädjefylld värld.

    Tack för att du skrev Gus!

    Maria Håkansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *