Rut Sivan Margareta Kaage, född Christensson 1921-2014

IMG_0387

Hela dagen hade kroppens lilla ångmaskin hållit igång hjärtat och lungorna och fyllt kroppen med livsförnödenheter. Det kostade på. Oro i kroppen. Tung andhämtning.

Hjärtat slog och slog, men metatabletterna var på på väg att ta slut. Händerna blev allt kallare. De blånade. Inandningarna hördes knappt. ”Kände du någon puls?”

I dag var Sivan inte kontaktbar. I alla fall inte vad vi kunde avgöra. Men vem vet vad en människa kan uppfatta med sina sinnen även i det allra sista? Vad uppfattade hon av mitt och Magnus samtal bredvid sängen? Visst kändes våra händer mot hennes? Hörde hon när jag spelade Spiegel in Spiegel och Goldbergvariationerna på Spotify när vi var ensamma i rummet?

I söndags och måndags var hon lite piggare och talade in ett litet meddelande till nyfödda barnbarnsbarnet Sonja på Iphone-video. Hon var minsann med sin tid, även om hon var född 1921. 11 februari skulle hon ha fyllt 93 år.

Nu är vakan över. Friden här.

Det var fint att få följa henne ända in i slutet.

Rut Sivan Margareta somnade stilla in 01.30 torsdagen den 30 januari 2014.

***

Foto: Se där! En badflicka vid stranden av Stamsjön i Lerum tillsammans med vännerna en solig dag någon gång tidigt 1940-tal? Min mamma Sivan var född 1921 och kan på bilden vara sisådär en 22-23 år. Svartvita bilder från 40-talet är märkliga, det blir lätt filmstjärneaktigt.I förrgår, den 11 februari, skulle Sivan ha fyllt 93 år. Nästan ett sekel. En tidsperiod som ännu så länge få människor får uppleva.Men hon somnade stilla in natten till den 30 januari. Både jag och Magnus var med den kvällen och jag var med till sista andetaget.                                                  *  *  *I dag tar vi farväl av henne i Oscar Fredriks kyrka. Hör du kyrkklockorna klämta vid ettiden så är det för Sivan. Det blir en liten begravning. Med ålderns rätt tunnas skaran ut. Vi blir kanske två dussin som tar avsked i denna väldiga kyrka som på advent och Lucia samlar omkring 1 100 besökare. Men det går att skapa rum i rummet och möblera sig fram till en närhet. Samling kring kista, flygel och orgel. I sång och i tystnadens eftertanke.Min lilla, men växande familj är förstås där med senaste tillskottet Sonja, Sivans barnbarnsbarn. Den lilla släkten, där bara tre ur Sivans och Gustafs generation av bröder och systrar med respektive finns kvar. En farbror, en moster, en kusin. Och några till ur mina nuvarande eller tidigare familjekonstellationer.Hoppas att Gunvor kommer, nu när inte Gullan, Beth och Ingrid orkar. De som träffades i flickskolan på 1930-talet och som under alla år umgicks vare sig makarna var med eller inte. De som symboliserar den livslånga vänskapen. Den som man själv väljer och måste vårda än mer än släktbandets.                                                  *  *  *Det blir en fin begravning. Särskilt ser jag fram mot musiken. Två av styckena spelade jag sista timmarna för Sivan via datorns Spotify: Arian ur Bachs Goldbergvariationer, första stycket alltså. Och Arvo Pärts makalöst vackra och stilla Spiegel im Spiegel för flygel och cello. Jag vet förstås inte vad hon uppfattade, men det var lika vackert som trösterikt. Dessutom blir det Bach/Gonouds Ave Maria, Ylva Eggehorns och Benny Anderssons Kärlekens tid, Evert Taubes Nocturne (”Sov på min arm”) samt två favoritpsalmer - Härlig är jorden (297) och Sorgen och glädjen (269). Allt framfört av Johanna Holmlund Lindfors på flygel, Petra Hellquist på cello och Mia Wallander, sång. Alla tre verksamma i och runt Oscar Fredriks Sinfonietta och Kammarkör. Petra har dessutom varit cellolärare åt Gabriella, så cirklarna sluts.                                                  *  *  *Och så blir det förstås kaffe, smörgåstårta och prinsesstårta. Inte grön, utan svagt, svagt rosa. Samma färg som blommorna på den vita kistan. Precis som Sivans mycket diskreta nagellack. Det är det bästa med begravningar, uppdelningen i Sorgen och Glädjen. ”Skyar med solsken, och suckar med gamman, skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.” De glada minnena tenderar dock att väga tyngst.Efter alla avsked går vi hemåt för att tillsammans laga asiatiskt mat. Dumplings och vietnamesiska rullar med dipsås från Hanoi. För veganer och karnivorer. Nu är jag äldst. Men också omgiven av make, tre barn, ett barnbarn, två syskonbarn. Släkte går och släkte kommer,jorden är evigt densamma.Solen går upp och solen går ner,så skyndar den tillbakatill platsen för sin uppgång.Vinden blåser åt söder,så slår den om mot norr,ständigt slår vinden om,slår om och vänder igen.Alla floder flyter mot havet,men havet blir aldrig fullt.Dit floderna har vandratvandrar de alltid på nytt.Inga ord räcker till,ingen kan utsäga allt.Ögat blir aldrig mätt på att se,örat får aldrig nog av att höra.Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.(Predikaren)

Se där! En badflicka vid stranden av Stamsjön i Lerum tillsammans med vännerna en solig dag någon gång tidigt 1940-tal? Min mamma Sivan var född 1921 och kan på bilden vara sisådär en 22-23 år. Svartvita bilder från 40-talet är märkliga, det blir lätt filmstjärneaktigt.

I förrgår, den 11 februari, skulle Sivan ha fyllt 93 år. Nästan ett sekel. En tidsperiod som ännu så länge få människor får uppleva.

Men hon somnade stilla in natten till den 30 januari. Både jag och Magnus var med den kvällen och jag var med till sista andetaget.

I dag tar vi farväl av henne i Oscar Fredriks kyrka. Hör du kyrkklockorna klämta vid ettiden så är det för Sivan.

Det blir en liten begravning. Med ålderns rätt tunnas skaran ut. Vi blir kanske två dussin som tar avsked i denna väldiga kyrka som på advent och Lucia samlar omkring 1 100 besökare. Men det går att skapa rum i rummet och möblera sig fram till en närhet. Samling kring kista, flygel och orgel. I sång och i tystnadens eftertanke.

Min lilla, men växande familj är förstås där med senaste tillskottet Sonja, Sivans barnbarnsbarn. Den lilla släkten, där bara tre ur Sivans och Gustafs generation av bröder och systrar med respektive finns kvar. En farbror och hans fru, en moster, en kusin. Och några till ur mina nuvarande eller tidigare familjekonstellationer.

Hoppas att Gunvor, min gudmor, kommer, nu när inte Gullan, Beth och Ingrid orkar. De som träffades i flickskolan på 1930-talet och som under alla år umgicks vare sig makarna var med eller inte. De som symboliserar den livslånga vänskapen. Den som man själv väljer och måste vårda än mer än släktbandets.

Det blir en fin begravning. Särskilt ser jag fram mot musiken. Två av styckena spelade jag sista timmarna för Sivan via datorns Spotify: Arian ur Bachs Goldbergvariationer, första stycket alltså. Och Arvo Pärts makalöst vackra och stilla Spiegel im Spiegel för flygel och cello. Jag vet förstås inte vad hon uppfattade, men det var lika vackert som trösterikt.
Dessutom blir det Bach/Gonouds Ave Maria, Ylva Eggehorns och Benny Anderssons Kärlekens tid, Evert Taubes Nocturne (”Sov på min arm”) samt två favoritpsalmer – Härlig är jorden (297) och Sorgen och glädjen (269).

Allt framfört av Johanna Holmlund Lindfors på flygel, Petra Hellquist på cello och Mia Wallander, sång. Alla tre verksamma i och runt Oscar Fredriks Sinfonietta och Kammarkör. Petra har dessutom varit cellolärare åt Gabriella, så cirklarna sluts.

Och så blir det förstås kaffe, smörgåstårta och prinsesstårta. Inte grön, utan svagt, svagt rosa. Samma färg som blommorna på den vita kistan. Precis som Sivans mycket diskreta nagellack.

Det är det bästa med begravningar, uppdelningen i Sorgen och Glädjen. ”Skyar med solsken, och suckar med gamman, skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.” De glada minnena tenderar dock att väga tyngst.

Efter alla avsked går vi hemåt för att tillsammans laga asiatiskt mat. Dumplings och vietnamesiska rullar med dipsås från Hanoi. För veganer och karnivorer.
Nu är jag äldst. Men också omgiven av make, tre barn, ett barnbarn, två syskonbarn.

Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.
Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
(Predikaren)

This entry was posted in Det goda livet, Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Rut Sivan Margareta Kaage, född Christensson 1921-2014

  1. Pingback: Ett ömmande hjärta – om övergrepp och vård på Vidkärrs barnhem | gusart – poesi & politik för ett hållbart liv

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *