Rasister ska inte få ha förtroendeposter inom fackföreningarna

IMG_5975

Det krävs sammanhållning i orkestern om det ska bli en vacker melodi. Därför står man i längden inte ut med falskspelare. Så heller inte med rasister inom fackföreningsrörelsen. Bild: Gus Kaage

En för alla – alla för en. Det är så vitt jag förstår fackföreningarnas uppgift. Att organisera alla på en arbetsplats, för att gemensamt tillgodose och ibland ta kamp för bättre villkor. Ofta i strid mot motparten, arbetsgivaren. Här gäller devisen ”ensam är svag, tillsammans är vi starka”.

En för alla – alla för en gäller givetvis alla. Oavsett ursprung, kön, etnicitet, sexuell tillhörighet eller preferenser. Och ofta oavsett vilket arbete vi utför.

Då är det självklart att de som väljs till fackliga förtroendeposter också omfattar denna enighet. Här kan ingen uteslutas eller förminskas. Svensk eller med rötterna någon annanstans. Man eller kvinna. HBT eller hetero. Så ser solidariteten ut.

IMG_5967

När sången Arbetets söner (förhållandet till kvinnorna var komplext inom den tidiga arbetarrörelsen, men det är en annan historia) skrevs för långt över hundra år stod frågan kring ”människovärdet vi kräva tillbaka, kämpa för rättvisa, frihet och bröd”. Det gör den fortarande. Inte minst inför höstens val.

I exempelvis Kommunals stadgar står att förbundet ska verka för ett samhälle ”på demokratisk socialistisk grundval”. Fler andra förbund håller sig med en standardformulering om att man ska ”verka för en samhällsutveckling på grundval av alla människors lika värde samt politisk, social och ekonomisk demokrati”.

Därför är det självklart att medlemmar i eller förtroendevalda inom ett uttalat rasistiskt parti, alltså ett parti som just värderar människor efter hudfärg, etnicitet, sexuell läggning eller kön, inte kan väljas till förtroendevald.

Denna självklara hållning har 12 av 14 LO-förbund och några TCO-förbund. Transport går så långt att de utesluter SD-aktivister, hittills 15 stycken. Gott så.

Men inte på DN:s och SvD:s ledarsidor. Där går Susanna Birgersson och Ivar Arpi var för sig men gemensamt till storms. ”SD och LO: Facken agerar som åsiktspoliser”, lyder rubriken i DN.

Birgersson skriver: ”Man skulle ju också kunna tycka att det är ett demokratiskt problem att medlemmarna inte har rätt att välja vilka företrädare de vill till fackliga poster. För demokrati, det är väl också en bärande del i fackförbundens värdegrund?”

Vi kan ha en lång diskussion om fackföreningarna och demokratin. Mina erfarenheter av femton års fackligt arbete inom Metall är avskräckande. Där agerade socialdemokratin som om de ägde fackföreningarna och formade stadgarna efter eget skön. Partitillhörighet måste uppges även vid val av lokala styrelser inom fabriken. Ingen fick vara partilös, inte ens de som faktiskt inte var medlemmar i ett parti men ändå understod sig att också ställa upp i de fackliga valen. De öppna klubbmötena ersattes hux flux av representantskapsmöten. Medlemsomröstningar om avtalen bekämpades aktivt av S och SSU.

Men ändå är det så att besluten om var gränsen går för vem som får ha förtroendeuppdrag fattas av förbundens kongresser med sedvanliga ombudsval, motioner, motionsbehandlingar, beslut och val av styrelser etc. Som i varje annan förening. 12 av 14 LO-förbund har alltså demokratiskt fattat beslut om att politiskt aktiva tillhörande SD (och rasism och SD är synonyma) inte får ha förtroendeuppdrag. Så på vilket sätt är besluten odemokratiska, Susanna Birgersson?

Birgersson skriver: ”Det är viktigt att resonera kring vilket slags parti SD är, har varit och kan bli. Är SD för alltid rasistiskt på grund av sina rötter? Är det summan av nuvarande medlemmarnas ageranden och uttalanden som utgör partiets essens? Eller är det tvärtom Jimmie Åkessons egendomligt plastiska argumentationsteknik och det socialkonservativt upputsade partiprogrammet som definierar? Svaren skiftar men en sak är säker: Det finns rasister i SD, fler än i övriga partier.”

Svaret är lätt: Sverigedemokraterna har alltid varit ett rasistiskt parti. Och de är det fortfarande, även om uniformerna bytts ut mot kostymer. Och rasister har inte i folkrörelserna att göra.

Petter Larsson sammanfattar det hela i Aftonbladet under rubriken ”De största morgontidningarna ger SD draghjälp”:

”Ända sedan Mikael Janssons tid som partiledare på 90-talet – han sparkade ut skinnskallarna, beivrade fyllefesterna och plockade av medlemmarna deras uniformer – och än tydligare under Jimmie Åkessons tid har den helt överordnade målsättningen varit ett bli erkänt som ett rumsrent, normalt, parti.Ett sådant som kan sitta i riksdagen, som kan få samarbeta med andra partier, besöka skolor och kanske företräda fackföreningar utan att någon höjer på ögonbrynen.
Nu får de lite draghjälp av två stora morgontidningar.”

Så sant som det är sagt.
Se även: http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2014/07/tre-borgerliga-ledarsidor-gor-sitt-for-att-normalisera-extremhogern?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Jenny Bengtsson, ordförande Hotell- och restaurangfacket Stockholm Gotland, skriver utmärkt i frågan här.

Läs även Bilan Osman i Expressen här.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *