Folkrörelsen, vardagsaktivismen och demokratin

IMG_5986

Bettan Andersson, normkritisk feminist. Bild från första maj; Gus Kaage

Höstens val närmar sig med stormsteg. I Vänsterpartiet är vi i full färd med valstugor, utdelningar av informationsmaterial, planering av debatter och möten med väljare. Huvudsyftet är förstås att välta Alliansen över ända efter åtta långa år. Framgångar i alla tre valen gör det möjligt för Vänsterpartiet att vara med och driva fram en radikalare politik på alla områden. Svårare är det egentligen inte.

För Vänsterpartiet är det politiska arbetet i riksdag, region- eller kommunfullmäktige förstås ett tungt ben. Människor vill se resultat, förändringar eller förbättringar. Konkret politik. Ju fler röster Vänsterpartiet får i valet desto lättare blir det att driva igenom en radikal politik.

Det andra benet är politiken i vardagen. Att engagera så många som möjligt att göra sin röst hörd. En kraftfull opinion är som bekant det bästa sättet att driva igenom en förändrande politik.

Knäckfrågan är att kombinera de två benen. Alltför många partier har förstelnats i valapparater, PR-byråer och en professionaliserad politikerkår.

Här betyder också partistrukturen, partidemokratin och medlemmarna oerhört mycket. För tjugo år sedan var 550 000 svenskar medlemmar i politiska partier. I dag understiger antalet medlemmar 250 000. 97 procent av svenskarna är alltså inte medlemmar i något av de åtta riksdagspartierna. Över 70 procent känner sig över huvud taget inte som anhängare av något politiskt parti.

Vänsterpartiet har ökat med omkring 3 000 medlemmar de senaste tre åren och har fler medlemmar än på 40 år. Som ansvarig för medlemmarna i min partiförening, Vänsterpartiet Linné, ser jag tillströmningen och konstaterar belåtet att det är en jämn spridning mellan könen, att förortsadresser är mer frekventa än innerstaden, att det ”stänker” friskt och brett över hela staden. Jag noterar också att det är många unga, men nickar också igenkännande åt människor som jag träffat i politiska sammanhang under tidigare decennier och som nu, liksom jag, gått med i V. Dessutom har påfallande många namn som klingar ”icke-svenskt”.

Det här innebär naturligtvis inte att alla medlemmar är superaktivister. Vi är nog som folk är mest. Några är mycket aktiva, andra nöjer sig med att visa sitt stöd. Andra kämpar med vardag, barn, sjuka föräldrar, politisk trötthet, studier, relationer…

Det är mot denna mycket summariska bakgrund som jag läser om Jacob Oscarson, en 40-årig programmerare och egenföretagare som ställer upp i höstens kommunalval i Göteborg för Socialistiska Partiet. Han motiverar sitt deltagande så här:

”I lokalpolitiken tycker jag Socialistiska Partiet behövs för att utgöra ett radikalare alternativ till Vänsterpartiet och för att SP tar arbetarrörelsens andra uppgift – politisk aktivism i vardagen – på mycket större allvar än vad Vänsterpartiet gör. Vi kallar det här för folkrörelselinjen och den går i korthet ut på att medlemmar i SP engagerar sig praktiskt för frågor som berör människor i deras vardag, t ex för en bra skola för alla eller för att bemöta rasistisk hets.”

Jodå, jag känner igen Jacobs röda kalufs från några demonstrationer under åren. Samtidigt känner jag över huvud taget inte igen hans verklighetsuppfattning. I mina ögon är argumentationen likt paddan som blåser upp sina kinder till srprickningsgränser för att göra sig större än den är.

För det första: SP i Göteborg består av ett 30-tal medlemmar samt ett antal sympatisörer. Merparten är medelålders män. Merparten av dem har varit med i 20-30 år eller mer. Inflytandet i den göteborgska politiken är minimalt och vilar på två enskilda personers idoga och beundransvärda arbete. Lars Henriksson genom sitt fackliga arbete på Volvo och sina läsvärda krönikor i GP samt Anders Svensson, organisatör och bloggare. Och så förstås den utomsocknes boende Göte Kildén, pensionerad metallveteran och passionerad bloggare.

Man ska inte förhäva sig, som Sara Lidman och Per-Olof Enqvist med sin västerbottniska kärvhet predikar.

IMG_1439

Utdelning vid Rosenlunds snabbfärja inför EU-valet. Bild: Gus Kaage

För det andra: Vänsterpartister engagerar sig överallt i människors vardag.

Jag såg dem i Göteborg och Trollhättan i vårens Åkesson-protester.
Jag möter dem i demonstrationer mot Israels krig i Gaza.
Jag ser på Facebook hur Nils är på väg till den snabba manifestationen mot judehets/antisemitism.
Ingbritt som på närmsta håll följer ungdomar och äldre i föreningsliv och vardagsliv i Tynnered.
Monica har haft facklig kritik mot ombyggnaden på Sahlgrenska.
Under EU-valet åkte jag till Angered och mötte Yvonne som berättade om sitt arbete bland romska kvinnor och det romska daghem som öppnats.
Jag hör rapporter om hur Patrik och hans kamrater organiserar hyresgäster mot oskäliga hyreshöjningar i Biskopsgården.
Där finns också Cizzi, som anmäler förstörda gatlampor till gatukontoret för att alla ska våga gå hem från spårvagnen och inte utsättas för våld eller våldtäkt.
Jag ser hur Jesper är både nervös och uppspelt inför debatten om de funktionshindrades villkor.
Jag möter en glad Eva som berättar om Folkkampanjen för Gemensam Välfärd.
Jag läser om Olle, som problematiserar hur det är att vara jude och ändå stödja Gazas befolkning.
Jag stöter på Grith, som just kommit från arbetet med Kvinnofolkhögskolan och undervisningen för kvinnor med ringa eller ingen skolgång.
Kent härjar runt på alla medlemsmöten inför höstens cykeldemonstration, som han brinner för.
Makbule knyter kontakter bland turkiska kvinnor och föreningar.
Bettan diskuterar normkritik med stadens idrottsföreningar.
Håkan är drivande i HBT-arbetet.
Daniel
sänder Pennypodden och är engagerad i ombyggnaden av Pennygången.
Erik organiserar hamnarbetarna. I Göteborg och internationellt.
Lisa ser till att material översätts till många språk i Kortedala och organiserar folk mot hyresockrare.
Själv har jag tillsammans med Karl varit drivande i en seminarieserie i Vänsterpartiet Linnés regi där Lars Henriksson, Marie Demker och Jens Holm deltagit. Den fortsätter till hösten…
En handfull exempel på politisk vardagsaktivism av vänsterpartister.

Och jag vänder på frågan: På vilket sätt tar just Jacob Oscarsson den politiska aktivismen i vardagen på mycket större allvar än vad Vänsterpartiet gör?

Samtidigt: Jacob har en poäng när han säger: ”Men syftet är aldrig att föra fram vår egen organisations förträfflighet.” Här finns det otaliga organisationer som bryter mot denna självklarhet. Stalinisterna i Kommunistiska Partiet är ett paradexempel. Rättvisepartiet Socialisterna är ett parodiskt exempel på politiskt egotrippande. Finns inte snuttefiltarna (partifanor och partitidningar) med, får det vara. Båda organisationerna är tragiska exempel på hur man sliter ut unga, engagerade människor och låter dem malas ner av den centrala maktapparatens egenintressen.

Men: Socialistiska Partiet blir ändå svaret skyldigt. En folkrörelseinriktning måste utöver engagemang i vardagen också bygga på en öppenhet och demokrati. Transparens och redovisningsskyldighet. Motsättningar kommer alltid att finnas, men måste mötas med öppna diskussioner. Världen är komplex, ibland står man med brallorna vid anklarna.

Jakobs parti, Socialistiska Partiet, väljer att hålla sina kongresser slutna. Vad debatterna handlar om eller vilka som sitter i beslutsfattande ställning vet bara de invigda. Endast den segrande majoritetens åsikt slipper ut.  (I ärlighetens namn så ska sägas att den enda debatt som förts öppet – den otroligt komplexa frågan om Syrien – utåt presenterat en organisation där kombattanterna klöser ögonen ur varandra i oerhört hätska tonlägen).

Då blir min andra fråga till Jacob: Hur går denna slutenhet ihop med ett folkrörelseperspektiv?

PS. Ta gärna lärdom av Vänsterpartiets totala öppenhet. Allt från kongressen etc är klart redovisat, TV-sänt och transparent.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *