Ett ömmande hjärta – om övergrepp och vård på Vidkärrs barnhem

GM_36392

Gul Teddybjörn. © Göteborgs Stadsmuseum

Nittonhundratalet skulle enligt Ellen Key bli barnets århundrade. Nog har vår syn på barn revolutionerats sedan hennes bok skrevs i början av förra seklet. Från arbetskraft eller något som ”knappt skulle synas och absolut inte höras” till just människor, fastän små sådana.

Det märks exempelvis i barnomsorg och skola med sitt värdegrundsarbete och genuspedagogik. Samtidigt ska vi minnas att det var så sent som 1979 som rätten att spöa upp sina barn förbjöds i Sverige (som första land i världen). Skolinspektionen mottog ett ökande antal anmälningar mot missförhållanden i skolan, plus 36 procent första halvåret 2014 jämfört med samma period 2013. ”Barn som mår dåligt måste tas på allvar” och ”Barn måste bli synliga i lagen” är bara några rubriker på Barnombudsmannens hemsida.

De senaste åren har det kommit en rad böcker och TV-program om de barn som vuxit upp som fosterbarn eller varit fosterhemsplacerade – Maskrosbarnen. Morgan Alling (Kriget är slut), Thomas Kanger (Stulen barndom: vanvården på svenska barnhem) och Mikael Nyqvist (När barnet lagt sig) har alla skrivit om sina egna eller släktingars minst sagt tuffa uppväxter. 22 november har Adas musikaliska teater i Göteborg premiär för Fia Adler Sandblads pjäs Jag är ett barnhemsbarn.

Det är viktiga berättelser och fram tills för några år sedan oftast ohörda. Den statliga Vanvårdsutredningen, vars första delbetänkande publicerades 2009, kom fram till att en kvarts miljon barn varit placerade på barnhem eller institution under åren 1920–1995.

Merparten bara några dagar, men andra under stora delar av sin uppväxt. Några av dem utsattes för fruktansvärda övergrepp, andra hamnade som foster- eller adoptivbarn i nya familjer medan många återvände hem, till fungerande (eller icke fungerande) familjer.

 

w5uTcIWfyS5NOrOW_HpB

Barnhemmet Födelsedagsgåvan i Eskilstuna.

Själv är jag ett av fosterbarnen. Född av Tea, avsynerska på SKF, som blev gravid med hamnsjåaren Ture. Då hade Tea redan en dotter ”utanför äktenskapet” och Ture var gift tvåbarnsfar. Tea tog under graviditeten anställning i hemmet hos ett lantbrukarpar utanför Karlstad. Fyra dagar efter förlossningen övergav Tea mig och min tvillingsyster och vi hamnade efter en liten tid på barnhemmet Födelsedagsgåvan i Eskilstuna. När vi var sju månader gamla kom vi till en fosterfamilj, som adopterade oss båda. Den familjen blev min. Och jag har senaste året upptäckt att jag har en handfull ännu obekanta halvsyskon. På omslaget till Ett ömmande hjärta finns en gul nallebjörn, den du ser i början av detta inläg. Precis en sådan hade jag. Men se det är en annan historia…

 

vidkaerrs_barnhem_436x794_371x675

Vidkärrs barnhem, vykort.

I östra Göteborg ligger Vidkärrs barnhem, omsusat och beryktat bland de flesta göteborgare. Om detta barnhem har göteborgsetnologen Magnus Berg skrivit en väldokumenterad och fascinerande berättelse: Ett ömmande hjärta. Vidkärrs barnhem i Göteborg 1935-1976 och därefter, A-Script Förlag, Göteborg 2014.

9789187171093_200Titelns ”ömmande” är förstås tudelat; ömmande som i omtanke men också som i smärtande. Ett ömmande hjärta är en historia om ett samhälles syn på barndom och omvårdnad. En historia om pennalism, övergrepp och utsatthet. Men också om en personal vars engagemang inte räcker till på grund av underbemanning men också för att pedagogik, social träning och psykoterapeutiska insatser inte stod på arbetsordningen. I stället var det viktigaste att barnen var ”rara och trevliga, lugna och harmoniska” som det står i akterna. Inte hållningslös, lat, skolskolkare, lögnare och tjuva som en elvaårig pojke omvittnas.

Magnus Berg har grävt djupt i arkiven, intervjuat personal och vuxna som arbetade och växte upp på barnhemmet. Skickligt väver han samman akterna och livsödena och kostar även på sig att högt reflektera över olika händelser.

När Vidkärrs barnhem invigdes 1935 var det toppmodernt. Ritat av ”funktionalismens mest konsekvente arkitekt”, Erik Friberger. Byggt inom ramen för en väl fungerande stadsbebyggelse i den framväxande stadsdelen Kålltorp och inte långt ute på landet.

Tio vita paviljonger, initialt märkta I-X innan de så småningom fick namn som Duvan, Ugglan och Örnen. Ljusa och lätta med träpanel och balkonger. Barnen i sovsalar, de större sex och sex. En säng, ett skåp och sju kvadratmeter egen yta. Därtill kök, matsal, dagrum toaletter etc. Här bodde barn från ett års ålder upp till sena tonåren. Flickorna var hälften så många som pojkarna och de placerades på behörigt avstånd från varandra.

Två av husen upptogs av administration och ekonomiändamål. Och så fanns där Slussen, eller Isoleringen. Egentligen avsett för sjuka barn, men också platsen för den som inte skötte sig. En plats för övergrepp. En del av dem sexuella.

Det är föga överraskande att arbetarklassens barn var överrepresenterade. Bland de barn som var födda ”inom äktenskapet” kom hälften på grund av ”faderns eller moderns sjukdom, frånfälle eller fattigdom”. ”Vanvård, oförmåga att fostra barnet, för barnets vård olämpliga hemförhållanden i övrigt” var också ett skäl. Samt förstår det faktum att barn födda utom äktenskapet med ensamstående mödrar hade små chanser att få bo kvar hemma.

Vi är tillbaka i en tid då preventivmedel, aborter, socialbidrag eller daghem undertrycktes, förbjöds eller helt enkelt inte fanns. Den förhärskande synen på familj, barn födda utanför äktenskapet eller skilsmässor är svår att ta till sig i dag.

Tattare, eller med dagens terminologi resandefolket, var också överrepresenterade bland Vidkärrsbarnen. I Göteborg bedrev polisen särskilda tattarutredningar med särskild energi, den sista så sent som 1944. Ett register upptog 900 resande/tattare/”vagabonder” i alfabetisk ordning.

Att hamna på Vidkärr var för de allra flesta en övergångslösning. Tre fjärdedelar vistades generellt på svenska barnhem kortare än ett halvår, men tio procent förblev där mer än ett år. Sex av tio hade kontakt med någon förälder genom besök, brev eller telefon, men femton procent hade ingen kontakt med föräldrar eller anhöriga.

1976 hade tiden sprungit förbi Vidkärrs barnhem, som successivt lades ner. 1974 års Fosterbarnsutredning utdömde totalt den förhärskande vårdideologin. Men än lever många av barnhemsbarnen kvar. Magnus Berg har gjort intervjuer med många av dem, intervjuer som är gripande och som levandegör skillnaden mellan kortfattade anteckningar på en patientjournal och den oftast bistra verkligheten. Särskilt Bengt Sändhs och Jan Popp Engbergs vittnesmål berör starkt. För närvarande skriver Magnus Berg på en biografi om Jan Popp Engberg, som beräknas komma ut under hösten.

 

9275_preview

Utanför det som är kvar av Vidkärrs barnhem står i dag en liten staty, Ensam. På den ville Samhällets styvbarn 2004 fästa en texttavla med texten ”Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet”. Detta önskemål bifölls inte av Göteborgs stads tjänstemän…

Föreningen Samhällets styvbarn har under de senaste åren bedrivit en infernalisk kamp för upprättelse och ekonomisk ersättning – i mödosam strid med familjeminister Maria Larsson. Det är en tuff kamp, och hälften av de som sökt ersättning 2014 har fått nej.

This entry was posted in Böcker and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

One Response to Ett ömmande hjärta – om övergrepp och vård på Vidkärrs barnhem

  1. Kennet K R Fontaine says:

    Förfärligt hemskt vedervärdigt, ändå är detta säkert bara halva sanningen. Jag var där för några år sedan. Idag en småhusidyll. Men i skogen bakom ruvar taggtrådsstolparna och kvistresterna från barnens kojor. Det råder något kusligt över nejden. Hemskt omänskligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *