Svidande facklig kritik mot Feministiskt initiativs lönepolitik

Löneskillnaderna mellan heltidsarbetande män och kvinnor är i genomsnitt 17 procent. De strukturella skillnaderna har varit densamma de senaste 20 åren, trots en förändrad lagstiftning och en total politisk enighet om en ökad jämställdhet. Det är ett synnerligen allvarligt problem.

Feministiskt initativ tror sig ha hittat en lösning: Det statliga Medlingsinstitutet och en jämställdhetsfond. Tidigare har man velat införa en särskild skatt för män.

”Feministiskt initiativ vill bland annat inrätta en jämställdhetsfond som finansieras mellan arbetsgivarna och staten. Den syftar till att omfördela pengar mellan arbetsgivare för att finansiera höjda löner i kvinnodominerade yrken och sektorer.
I ansökan för dessa jämställdhetsstöd ska arbetsgivaren intyga att pengarna kommer att gå till att höja kvinnors löner eller lönerna inom kvinnodominerade yrken, höjningar som går utöver löneutvecklingen antingen för hela arbetsmarknaden eller för arbetsgivarens manliga anställda. Lönehöjningarna kontrolleras sedan i efterhand av jämställdhetsfonden.”

Resonemanget bygger på att det är de manliga arbetskamraterna eller mansdominerade branscher som är huvudfienden. Män och kvinnor har dessutom vuxit fram som två nya samhällsklasser (!).

Den slutsats Gudrun Schyman drar är att de manligt dominerade yrkeskategorierna står tillbaka till förmån för att de underbetalda kvinnorna ska hinna komma ikapp”. Eller som Schyman sa i Almedalen ”Det kommer i praktiken betyda att Pappa Metall får sätta sig ned och vänta lite medan Mamma Kommunal kommer i kapp.”

Feministiskt initiativ får som väntat svidande kritik från fackföreningsrörelsen.

Stefan Carlén, förbundsekonom vid Handels:
– Skattepengar som borde gå till att stärka välfärden och öka jämställdheten totalt sett vill FI ge till företag som gör stora vinster. Men företagen har redan skyldighet att utjämna löner. Och de har råd.
De riktigt stora löneskillnaderna mellan män och kvinnor med samma arbetsuppgifter finns bland högre tjänstemän:
– Därför skulle FI:s fond ge mest pengar till högavlönade.

Mest systematisk i sin kritik är Anne-Marie Lindgren. I ett långt inlägg i Aktuellt i politik smular hon sönder Fis förslag. Det är värt att återge i sammandrag

Löner ska bestämmas genom avtal mellan fack och arbetsgivare – inte via statlig inkomstpolitik. Ett fackligt inflytande kräver starka fackföreningar med många medlemmar och en reell möjlighet att slåss för högre löner och bättre villkor. Grundläggande för den ”svenska modellen” är att politiska åtgärder som inskränker förhandlingsutrymmet hålls på armslängds avstånd.

I dag sätts Medlingsinstitutet in när förhandlingarna misslyckas och medlingen ”utgår från parternas egnas bud, och medlarna kan inte tvinga på parterna något de själva inte går med på. Så ska institutet driva fram högre ökningar av kvinnors löner än vad parterna själva är beredda till, krävs faktiskt tvångslagstiftning. Klokt? Nja…”

Fi föreslår en jämställdhetsfond som är finansierad med en arbetsgivaravgift på en halv procent av lönerna plus ett lika stort tillskott från staten. Arbetsgivare som vill höja kvinnors löner ska under tre år få bidrag ur fonden till det. Men max i tre år, sedan förväntas arbetsgivarna ta hela kostnaden själva. Avgiften minskar det löneutrymme som parterna förhandlar om, och pengarna förs över till en fond som sedan delar ut pengarna efter ansökan.

Anna-Maria Lindgren konstaterar: ”För kvinnodominerade branscher som vård, skola och omsorg blir det rätt mycket rundgång. Först betalar de in sina avgifter till fonden, och sedan kan de få tillbaka dem efter särskild ansökan. Är det inte enklare att branscherna får förhandla direkt om sina egna pengar utan denna byråkratiska omväg? Där kvinnornas fackliga organisationer dessutom kan vara med och påverka, i stället för lita till tjänstemännen i en fond?”

Finns det då inga positiva effekter? Jo, på enskilda arbetsplatser där kvinnor för likartade uppgifter har lägre lön än sina manliga arbetskamrater. Men det är primärt arbetsplatser inom TCO och Saco-områden och kostar inte så mycket för de enskilda arbetsgivarna. Lindgren konstaterar:

Nettoeffekten kan därför bli att kvinnor i tjänstemannayrken får högre löner – medan ingenting händer för det kvinnliga LO-kollektivet.”

Anne-Marie Lindgren avrundar:

Om löneskillnaderna mellan mans- och kvinnosektorer ska förändras krävs permanenta överföringar från höglönesektorerna till låglönesektorerna. Enklaste sättet att göra det för de kvinnodominerade sektorerna vård, skola och omsorg är den gamla vanliga skattevägen.
Som ger sektorerna mer pengar utan byråkratiska omvägar över fonder, och som bevarar den förhandlingsfrihet som är så viktig både för att bevara den fackliga styrkan – med den stora betydelse det har i ett antal avseenden.”

UPPDATERING: Kenneth Hermele och Veronica Svärd replikerar och Anne-Marie Lindgren svarar i Aktuellt i Politiken, som du kan läsa här.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *