Ensamma män i sina stoltheter. Prutt, prutt, prutt.

bilköerHemväg från jobbet i Trollhättan. Den nya dubbelspåriga järnvägen sveper fram som en derwish över Älvdalen. Åtta mil på trettioåtta minuter inklusive fyra stopp. På den parallella, men öde, dubbelfiliga motorvägen kryper bilarna fram.

Men väl inne i Göteborg, sisådär en 400 meter från centralstationen har vi det vanliga fenomenet. Stopp. Det finns helt enkelt inga lediga spår. Stopp. Ett tåg kommer lastat med passagerare. Massvis av högskolestudenter och jobbpendlare. Stopp. Så småningom kommer vi in till centralen och strömmar iväg åt olika håll.

Jag tar min cykel på Drottningtorget och cyklar längs Allén hem. Ensamma män sitter i sina stoltheter och släpper ut avgaser. I snitt 1,2 ensamma män per bil. 1,2 ensamma män i fordon som vardera väger kring ett ton av plast och metall. Prutt, prutt, prutt. Åka 20 meter. Stopp. Rödljus. Prutt, prutt, prutt.

Vi cyklister får andas in skiten. Vid Sprängkullsgatan försöker en buss tränga sig fram. Även den fullsatt med passagerare. Hundra människor hindras för att ensamma män ska få sitta i sina stoltheter. Prutt, prutt, prutt.

Det är vi som får betala nejet till Trängselskatt. Vi som går, cyklar, tar vagnen eller bussen de kortare sträckorna. För 45 procent av vårt resande är kortare än 5 kilometer. Prutt, prutt, prutt.

transport_syb4c068_992

This entry was posted in Det hållbara livet, Trafik & kollektivtrafik and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *