Strövtåg i hembrygden: En lysande Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan

15559875256

Ensemblen i Kristina från Duvemåla, på väg över Atlanten. Bild: Mats Bäcker.

Det tål att upprepas: Från 1800-talets mitt emigrerade en fjärdedel av Sveriges befolkning på grund av fattigdom, missväxt och svält, religiös, politisk och facklig förföljelse. En fjärdedel!

De kom till ett förlovat land, där ursprungsbefolkningen successivt och systematiskt rensats ut, där slaveriets tvångsarbete måste ersättas av miljoner immigranters billiga arbetskraft. Men där också jordarna låg ”fria” att köpas, odlas och skördas. Och där namn som Klondyke glimrade om en ljus framtid. Bortom stenåkrar, misshandlande husbönder, svartrockar och överhet.

En av de mest kända skildringarna av denna massflykt börjar på gården Korpamoen i Ljuders socken i Småland och ändar i Ki-Chi-Saga i Minnesota: Vilhelm Mobergs epos Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Sista brevet hem till Sverige (1949-1956) samt uppföljaren Din stund på jorden (1963).

I går var det för andra gången premiär på Björn Ulvæus, Benny Anderssons och Lars Rudolfssons musikal Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan. Förstås baserad på Mobergs romansvit. Merparten av sångarna och uppsättningen är i stora drag hämtade från Svenska Teatern i Helsingfors där den hade premiär 29 februari 2012.

15584390612

 Maria Ylipää som Kristina. Bild: Mats Bäcker.

GöteborgsOperans uppsättningar brukar vara en totalupplevelse där allt på scenen – sång, dans, kostym, scenografi, rumsutnyttjande, ljus – kommer till sin rätt. Kristina från Duvemåla ett praktexempel på detta. Fullkomligt lysande. I allt.

Det hörs i bänkraderna. Folk som snyftar och snörvlar. Skratt och suckanden. Och långa applåder efter soloinsatserna. För det är solisterna sannerligen värda.

Det är röster som inte tyngs av den oftast pressade röstklang som hör musikaler till. Har någon sjungit Guldet blev till sand så skirt och ändå kraftfullt gripande med sån fenomenal falsett som Oskar Nilsson, som spelar Robert? Nästan lika fint sjunger Maria Ylipää (Kristina), Robert Noack (Karl-Oskar) och Birthe Wingren (Ulrika). De är omgivna en stor ensemble med övriga sångare, barn, dansare och GöteborgsOperans kör. Alla gör sitt till, ett kollektivt dagsverke bygger en stor föreställning.

15583541695

Oskar Nilsson sjunger Guldet blev till sand. Föreställningens mest lysande solist! Bild: Mats Bäcker.

Scenografin är sparsmakad men enkel. Vad symboliserar åkerslitet i Småland mer än stenar? Minnesotas nybyggarmarker mer än björkstammar? Med enkla grepp blir scenen ett skepp, ett tåg, en hjulångare. Och andra aktens åker är genial. Kostymen är kongenial och får bara ibland sticka ut. Som sig bör.

Den stora invändningen är ljudet. Det är väldigt svårt att höra vad framför allt Kristina sjunger. För den som har hörselnedsättningar måste det vara omöjligt. Varför inte en textmaskin i taket, som man brukar ha på operor som inte sjungs på svenska.

15559870996

Bärigheten i Kristina från Duvemåla bygger på överflyttandet från bokens text till scenens libretto. Lars Rudolfsson (som även regisserat) och Björn Ulvæus har verkligen lyckats fånga stämningar och driver historien framåt under de fyra timmarna. Här kommer allt med: fattigdomen, behandlingen av indianerna, de enskilda ödena. Återigen inser jag vilken säregen begåvning som Benny Andersson har som tonsättare (med orkestrering av Anders Eljas).

”Dit du går, går också jag”, sjunger Kristina och Karl-Oskar. Och dit jag gått borde också du gå. Alltså till GöteborgsOperan. För det är Kristina från Duvemåla verkligen värd (trots sina biljettpriser). Men skynda: 99 föreställningar är snart utsålda

 

This entry was posted in Böcker, Musik, Poesi, Strövtåg i hembrygden and tagged , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *