Strövtåg i hembrygden: Alcazar – Disco Defenders

Alc_MB-4395

Alcazar – Disco Defenders på Rondo är en verklig höjdare. Bilder: Mats Bäcker.

Varje vän av 70-talets disco – med sentida efterföljare – kommer att få en höjdarkväll på Rondo på Liseberg med Alcazar – Disco Defenders. Allt vad du kan sukta efter i glitter, glamour, glimmande discokulor, paljetter och trikåer finns där. Och så alla hitlåtar och dansstegen…

Det är spänd förväntan på Rondo, en fredagkväll där publiken, vare sig de hänger i baren eller äter trerätters vid dukade bord, klätt upp sig. Glittertoppar och bubbelglas. För oss matgäster var maten riktigt god. En trerätters med klass, trots att vi var många som skulle äta på kort tid.

Alcazar har erövrat en stor publik, långt bortom den gaya. Så har man också framträtt sedan 1998, då Andreas Lundstedt och Tess Merkel bildade gruppen, som numera kompletterats med Lina Hedlund. De är tajta, verkar ha roligt tillsammans och har tillsammans med regissören Edward af Sillén satt ihop en oerhört underhållande helkväll.

Vi får höra ett pärlband av 70-talets discolåtar – We’re a Family, Car Wash, I’m Every Woman, ja du fattar – framförda av Alcazar, omgivna av fyra dansare och en doa. Alcazars egna hittar håller verkligen också måttet med råge: Blame It On The Disco, Stay The Night, Not A Sinner Nor A Saint, This Is The World We Live In, Crying at the Discoteque, Alcastar…

Det är superkoreograferat, och så konditionskrävande att en maratonlöpare skulle vara imponerad. Scenografin är enkel men imponerande; excesser i glitter, guld, silver, paljetter och tajt, tajt, tajt mellan numren. Framför allt Lina Hedlund (men också Andreas Lundstedt) har en mäktig röst som vi får höra i några solonummer. Och kan man börja en glitter show på något annat sätt än att bli nedsänkt från taket?

Dessutom har Alcazar anlitat en ytterligt kompetens åttamannaorkester som får låtarna att verkligen svänga. Arrangemangen är lekfulla med pekningar mot andra låtars riff och basgångar.

Alc_MB-1664

 

Invändningar? Jodå, men mindre sådana. För det första, ljudet, som bitvis är uselt mixat. För det andra mellansnacken. Liiiite kan man väl begära av en manusförfattare? Å andra sidan är detta en dansant discoshow, so Let’s Dance!

Och det är vad publiken gör. Ställer sig upp, dansar, applåderar, skrattar. Med snabbinlärda moooooves och gamla inprövade steg.

Alcazar försvarar discoeran med bravur. Fyra dansanta glitterstekspadar. Gå och se!

This entry was posted in Det goda livet, Musik, Strövtåg i hembrygden and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *