250419. Ibland är en teaterpjäs magisk. Här och nu, direkt. Inga omtagningar. En berättelse gestaltad av professionella skådespelare, förstärkta av scenografi, kläder, ljus. När som helst i tid och rum, bara att supa in.

Det är när man märker bänkgrannens tysta hulkande och man själv har en stor klump i halsen efter att ha sett en gripande scen som den blir just magisk. Då blir man fången av det som händer på scen då är man en del av pjäsen. Det hindrar inte att man andra gånger skrattar eller frustar eller tyst hummar, men det är på något sätt ett enklare grepp.

Teatermagi inträffar, för att vara ärlig, inte särskilt ofta. Men när det gör det! Tidigare i år var det på Arv på Dramaten. Nio fängslande timmar.

Och nu i andra akten på Borås stadsteater, där man spelade pjäsen Bent, från 1979, av den amerikanske dramatikern Martin Sherman.

Om effekterna av De långa knivarnas natt på de homosexuella männen i Berlin. Utrensningen inom SA och transporterna till Dachau av homosexuella. Men framför allt en väldigt vacker kärlekshistoria. Och: att våga stå för den man är, trots allt, allt, allt.

Det relativt fria liv som fanns i Berlin under slutet av 1920-talet fick ett abrupt slut med nazisternas maktövertagande. Klubbar och barer stängdes, Magnus Hirschfeldts institut för sexualvetenskap vandaliserades. Och tågen mot Dachau började tuffa. Förbudsparagrafen 175 skärptes och utvidgades. Omkring 100 000 arresterades, några hamnade i skyddshäkte, andra i koncentrationsläger.

På färden mot avgrunden är det kanske dumt att ange de homosexuellas ställning i förhållande till andra förföljda grupper. Men fångarna med de rosa trianglarna var definitivt bland de mest ringaktade. Utsatta för kastraktion, medicinska experiment och brutalt misshandlade. Även av andra fängslade grupper.

Det är denna historia som Bent återberättar. Från första aktens baksmälla efter gårdagens barrunda och vem var han, den där som följde med hem och vad hände? Till polisens knackningar på dörren, försöken att fly och färden mot avgrunden. En aning klichéartat, men hur återger man med rättvisa en historisk händelse?

Det är särskilt i andra akten som pjäsen får ett magiskt lyft i mötet mellan Max, Martin Nick Alexandersson, och Horst, Jesper Forsberg. Två fångar i sina randiga dräkter; en med en rosa triangel, den andra med en gul stjärna. Och ändå är båda homosexuella.

De är satta i ett specialkommando, övervakade av brutala vakter. Uppgiften är att bära sten från en plats till en annan. Och sedan tillbaka igen. Utan att få titta på varandra, eller byta ett ord. Enda pausen under tolvtimmarspasset är tre minuter i givaktställning.

Ändå lyckas de två, trots motsättningar och käbbel, möta varandra. I viskningar sinsemellan, i stulna ögonblick av samtal.

Mest innerlig och rörande är en scen där de båda har en intim kärleksakt, en riktigt kåt stund, bara genom att berätta för varandra hur de rör varandra, hur de kysser, leker, suger, smeker. Tre minuter.

Det är dialogen, berättelsen, som för pjäsen. Väldigt skickligt skriven – och framförd av de fem skådespelarna samt statister.

Andra aktens höj- och sänkbara vridscen utformad som en lång brygga där Max och Horst går fram och tillbaka med sina stenar är smart. Ljussättningen effektfull, kostym och scenografi snygg. Men mest som förstärkare av handlingen.

Det är andra besöket på Borås stadsteater i år. Det första var en smart och humoristisk omdaning av Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande. En teater väl värd att besöka.

PS. Paragraf 145 som förföljde homosexuella behölls efter 1945 och avskaffades faktiskt inte förrän 1994. Först 2002 upphördes nazitidens domar över homosexuella män och de kunde begära ersättning från staten. Och den första minnesplatsen över de homosexuella som mördades och förföljdes under nazitiden kom väldigt sent. För den som vill läsa mer rekommenderar jag Hans Hegers Männen med rosa triangel (Atlas förlag). Tyvärr slutsåld.

Bilder: Borås stadsteater, Amelia Bordahl