”Pervon, pedofiler och ålahuven.” Skitigt och bonnigt. Morden och alla lik som begravdes. Det är en mustig skröna, grotesk och svarthumoristisk, som Lina Wolff skrivit, en roman som hör till årets bästa och som nominerats till Augustpriset 2025. Liken vi begravde, (Albert Bonniers förlag).

En bit utanför denna skånska by växer syskonen Jolly och Penny upp hos fostermor och fosterfar på en förfallen gård med rostiga bilar, svin och en bilskrot. De biologiska föräldrarna är döda, endast en farbror är kvar, men besöken är fåtaliga.

Det är inte lätt att växa upp här för flickorna. Det härskar en rå ”maskulinitet”. Fosterfar krökar rejält, är sadistisk och otrogen. Fostermor hunsad och nertryckt, av sig själv och omgivningen.

Jolly är försigkommen på alla plan, Peggy återhållsam och smått uppgiven. Men det är Peggy som tar på sig uppgiften att skriva ner den mustiga historien. Ett tvillingmord, Victoria Benediktsson och en sunkig bilskrot. Läs!

***

Jag var inte nämnvärt förtjust i Alex Schulmanns förra roman, Malma station. Han hade svårt att få i hop de fem huvudkaraktärernas färd. Däremot är hans nya, 17 juni (Albert Bonniers förlag), riktigt läsvärd.

Läraren Vidar har blivit avstängd från sin tjänst efter att ha misshandlat en elev, när han försökte skilja två slagskämpar åt i skolkorridoren. För att ha något att göra börjar han sortera gamla foton, brev och anteckningar som stått till sig i en låda.

Här hittar han ett välbekant telefonnummer, 21 26 7, och minns sin mammas röst svara på alla inkommande telefonsamtal med just den nummerserien. (Själv minns jag fortfarande min farmors: ett tre fem åtta tre noll.) Telefonnumret leder till familjens gamla sommarstuga, såld sedan länge.

När han slår numret är det överraskande nog en röst som svarar, hans mammas. Han provar flera samtal, några dagar emellan. Sakta går det upp för Vidar att han hela tiden återkommer till familjen, en alldeles särskild dag: 17 juni 1986.

Alltmer ensam och deprimerad ringer han om och om igen och får till slut tala med en ung pojke, han själv. Alltmer maniskt börjar han kartlägga alla händelser just den 17 juni. Och något gnager i honom: det var något riktigt obehagligt som hände denna dag. Men vad?

En fyndig roman, levande. Men alltmer obehaglig. Besattheten, ensamheten. Och att en alldeles särskild dag ska ha en sådan betydelse för en barndom, trots att den vuxne Vidar egentligen inte mindes något av det som inträffade då. Läs!