Bild: Ola Kjelbye

251116. Söndagen den 16 november hade Göteborgskapellet en Fredskonsert på Kronhuset i Göteborg. Konserten tillägnades Kenneth Hermele, som spelade trombon i kapellet i många år. På konserten framfördes bland annat Mauthausen – en sångcykel av Iakovos Kambanellis, Mikis Theodorakis, Claes Andersson och Håkan B Carlsson.

Diktsviten Mauthausen skrevs av den grekiske poeten och dramatikern Iakovos Kambanellis och handlar om hans egna upplevelser i koncentrationslägret Mauthausen. Sviten består av fyra dikter: Höga visan, Antonis, Flyktingen och När kriget är till ända.

Jag blev tillfrågad om att läsa några minnesord över Kenneth. Jag har också hoppat in i orkestern, där jag spelat euphonium, på samma bakersta bänkrad som Kenneth.

Det saknas en trombon i Göteborgskapellets bakersta rad.
Ni kanske inte märkte det, men vi hörde det tydligt.
En särskild ton. En varm klang. En del av en helhet. Ett tomrum.

Det saknas en trombonist i Göteborgskapellets bakersta rad.
Vår vän som så smärtsamt plötsligt lämnade oss alla i somras.
Smart. Vänlig. Nyfiken. En glad speleman.
Om ni bara anade småfnissandet i bakre radens allt tyngre brass.

En del av er här i salen delar vår stora saknad efter en älskad vän och musikant: Kenneth Hermele.

Kenneth spelade med Göteborgskapellet i många år.
Men han är fortfarande en självklar del av det program som vi framför i dag.

Med sin judiska bakgrund i en Shtel i Stockolm.
Som aktiv i Judar för en Israelisk Palestinsk Fred, JIPF.
Som författare till två banbrytande böcker om judiskt motstånd och hämnd, mot nazisternas folkmord i läger som Auschwitz och Mathausen.

Sångcykeln Mathausen har ni nyss hört. Där hade Kenneth haft sin självklara plats. I Göteborgskapellets bakersta rad.

Vi minns Kenneth Hermele och tillägnar honom denna fredskonsert.

Till sist den dikt som Kennets mor Perla skrivit:

Hur länge lever en människa?
Så länge någon nämner hennes namn.
Så länge någon minns den varma blicken.
Så länge någon minns den utsträckta handen.
Så länge någon minns rösten och de goda orden.
Så länge någon minns det klingande skrattet.
Så länge någon minns de goda gärningarna.
Ja, så länge lever en människa.