Man måste locka fram sin inre uppläsare när man tar sig an Klas Östergrens senaste roman, Klenoden (Bokdörlaget Polaris). Språket är utsökt, berättelsen långsamt berättad, vindlingarna många men säkert navigerade. Så läs långsamt, och med stor behållning.

Bokens berättare är satt att skriva en essä över den uppburne poeten Heintz Konradsson, den gamle pacifisten som bytt sida och blivit militarist. Hur kunde det ske? Och hur kunde den till synes alliansfria fredsmäklaren Sverige bli en del av det militärindustriella komplexet och utan omfattande debatt bli medlem av Nato?

Det är inte en direkt ”politisk” bok. Det är snarare en målande odyssé genom forna tiders fredsrörelser, särkilt en fredskonferens kring första världskriget där Henry Ford och Frida Stéenhoff spelade en nyckelroll. En fredsrörelse som familjen Konradsson varit en självklar del av. Det är också en finstämd Stockholmsskildring. Och ett rätt vämjeligt porträtt av en nerdekad, överviktig man med ”tånaglar som björnklor” (usch!), och hans liv. En gång uppburen, nu med kraftigt vikande försäljningssiffror.

I romansviten Gentlemen, Gangsters och Renegater pågår ett dunkelt spel, inte helt lätt att förstå, vare sig för de inblandade eller för samtiden. Skumrask var ordet, sa Bill. Främmande makter, inre underrättelsetjänster, industrispioner verkar i det fördolda. Verkligheten ska inte upp i ljuset, det kunde kraftigt påverka utgången av kommande valrörelser. I Renegater JAS-39-försäljningen, i Klenoden militariseringen av samhället.

För den som läst tidigare böcker återkommer en ledande företrädare för ”verka men inte synas”, den så kallade Envoyén, återigen upp. Likaså hans dotter Vivi, lika mystisk hon.

Det är en fröjd att långsamt ta del av berättelsen som börjar och slutar i hur Konradsson i hyrd frack mödosamt försöker ta sig upp för trappan till Börshuset i Stockholm där Akademien och kungaparet väntar för att belöna poeten.