Kulturminister Parisa Liljestrand vägrade möta den svenska filmbranschen trots att hon hade tre tillfällen under en vecka.

250123. I dag invigs Nordens största filmfestival i Göteborg. Den föregås av ett filmpolitiskt toppmöte där bransch och politik möts. I måndags var det branschfest på Guldbaggegalan. Gemensamt för de tre eventen är att landets kulturminister, Parisa Liljestrand, uteblir.

Det är mycket allvarligt eftersom svensk film har grava problem. Men det är också betecknande för regeringens kulturpolitik: att lämna walk over. En enda kulturproposition läggs på Riksdagens bord under året. Och den behandlas i all hast under sommar och valrörelse. I övrigt är tystnad…

Svenska Filminstitutets vd Anna Croneman skrev 19 januari en blänkare med den talande rubriken ”Svensk film är på väg att tystas ner till en parentes”. Hon pekade på de grava problem som svensk film står inför och gjorde jämförelser med Danmark och Norge.

– I Danmark uppgår det nationella filmanslaget till 954 miljoner kronor, i Norge till 976 miljoner kronor, medan Sverige ligger på 552 miljoner kronor – vilket förutom stöd till ny svensk film inkluderar filmkulturell verksamhet och filmarvet. Därtill erbjuder Danmark branschen ett produktionsincitament på 185 miljoner kronor samt beräknade intäkter från avgifter på strömningstjänster om 148 miljoner kronor under 2026, skriver Anna Croneman.

Danmark investerar cirka 215 kronor per invånare i sin filmpolitik medan motsvarande siffra i Sverige är 60 kronor per person. 

– De nordiska länderna satsar, och de får tillbaka i både socialt värde, gemenskap, och i ekonomisk avkastning genom en fungerande, hållbar sektor. Sverige, som har halkat efter rejält, riskerar att halka efter ytterligare – och inte bara i ekonomisk konkurrenskraft, utan också i sammanhang och självförståelse.

Den filmkulturella delen av stödet har inte haft en uppräkning sedan 2016, och för att klara denna utmaning har Filminstitutet de senaste åren behövt minska personalstyrkan med nästan en femtedel. Anslagen till stödmedel för ny svensk film har inte räknats upp på tio år trots kraftigt ökade produktions- och omvärldskostnader, marknadsförändringar och ökad internationell konkurrens.

Filmutredningen Publiken i fokus – Regeringen.se understryker också att i en internationell jämförelse har Sverige gått från att vara ett mellanland till att ha låg offentlig finansiering. 

– Sverige har i praktiken genomfört en nedskärning utan att någon tagit ett aktivt beslut om det. Sverige, tidigare en stor filmnation, har tvingats ta ett steg tillbaka. Många representanter från de internationella filmorganisationerna undrar hur detta har kunnat ske, skriver Anna Croneman.

Den publika krisen för svensk film
Det finns många aspekter på detta. En är att svensk films anseende, ”varumärke” minskar. Det är dyrt att gå på bio, hemmasoffan med närmast obegränsat utbud bland strömningstjänsterna är billigare. Det är bara att erkänna: svensk film lockar inte den breda publiken.

• 2025 minskade det totala biogåendet i Sverige med åtta procent jämfört med 2024. Från 10,6 miljoner till 9,7. Svensk film minskade med hela 49 procent och hade en marknadsandel på 12 procent (21 % 2024). Ingen svensk film hamnade bland de tio mest sedda på bio.
• I Danmark ökade antalet biobesök något och uppgick till 10,2 miljoner (på en befolkning som är hälften av Sveriges). Dansk film ökade med hela 62 procent (3,4 miljoner) och marknadsandelen är 37 procent. 
• I Norge ökade antalet biobesök med 200 000 till sammanlagt 8,4 miljoner. Norsk films marknadsandel var rekordhöga 31,3 procent (24,8 procent 2024).

Orsakerna till tittartappet kan vi diskutera. Filmernas kvalitet, tematik, angelägenhet – och mycket annat. 2025 hade få stora svenska filmer premiär. Samtidigt fortsätter filmerna för barn och unga glädjande nog att toppa (tre av fem av de mest säljande svenska filmerna). Dokumentären om Siw Malmqvist var också ett glädjeämne publikmässigt (och en fantastisk dramaserie på SVT).

Det är bara att konstatera: svensk film förmår inte leverera filmer som når, engagerar och angår publiken. Därför är det är högaktuellt för branschen att ta itu med på stort allvar (bland annat under det filmpolitiska toppmötet under Göteborg Film Festival). Ytterligare en anledning till varför kulturministern borde vara närvarande…

En kompetent bransch riskerar att slås ut
Det finns andra skäl, som sällan nämns, till att svensk film och dramaserier måste få större anslag. SVT har fått mindre pengar att gå in som samproducent eller visa svensk film. Branschen är hårt pressad. Det finns inga privata finansiärer som ser film som en lukrativ investering (tvärtemot Liljestrands förhoppningar). Strömningstjänsterna beställer avsevärt färre dramaserier än för bara några år sedan. Dramaproduktionens Klondyke är inte längre lika rikt på fyndigheter.

Filmbranschens aktörer är vana vid att det är oerhört svårt att finansiera en produktion. Ett flerårigt arbete från idé till premiär. Filmarbetarna tar påhugg från projekt till projekt. Dessemellan långa luckor, och ett evigt armbrytande med Arbetsförmedlingen och A-kassans allt starkare ifrågasättande. Postproduktionsbolagen, en högkompetent men ofta bortglömd del av branschen, har möjligheter att söka sig ut på den internationella marknaden, men med färre produktioner får även de svårare.

Med färre inspelningar och postproduktioner riskerar en kompetent bransch att slås ut. Det är framför allt en regional fråga, där exempelvis Västra Götalandsregionen genom Film i Väst och andra, får svenska och internationella produktioner att spela in eller postproducera. Men när Danmark och Norge har väsentligt högre offentliga anslag, varför skulle en dansk producent tycka att en mindre värd svensk krona skulle vara relevant för finansieringen? Varför åka till Alingsås, Göteborg eller Trollhättan och spela in? 

Kritik från Göteborg Film Festival
Göteborg Film Festivals konstnärliga ledare, Pia Lundberg, och vd, Mirja Wester, är minst sagt kritiska till att Parisa Liljestrand uteblir från festivalen och det filmpolitiska toppmötet. I ett öppet brev till kulturministern skriver de:

”För snart ett år sedan presenterade regeringen en filmutredning med flera relevanta förslag: sänkt biomoms, en avgift för streamingaktörer och en ny filmfond. Men inga reformer har genomförts eller aviserats.

I ett läge där filmpolitikens riktning ännu är oklar, och där viktiga vägval återstår att fatta, är dialogen mellan politiken, filmens aktörer och publiken särskilt viktig. Att delta i sådana samtal innebär inte att undvika svåra prioriteringar eller att vara branschens bästa kompis. Det handlar om att möta olika perspektiv, också kritiska, och om att förankra politiska beslut där de får konkreta konsekvenser. 

I sitt invigningstal vid förra årets filmfestival var kulturministern tydlig med att hon inte är branschens främsta företrädare. Det är helt rimligt, självklart står politiken i medborgarnas tjänst. Men Göteborg Film Festival är inte bara branschens festival, utan i första hand publikens. 51 veckor om året är det biografkris i Sverige, men under tio dagar trotsar filmälskare snöslasket för sammanlagt 270 000 filmbesök på Göteborg Film Festival. Det är i det folkliga engagemanget för filmkonsten som vi anar konturerna av en framgångsrik filmpolitik. Tyvärr blir det allt tydligare att regeringen prioriterar något annat.” När och var förs samtalen om svensk film – och med vem?  – Göteborg Film Festival

Varför skulle en kulturminister bry sig om filmen?

Vad detta ”annat” skulle vara återstår att se.  I år ligger kulturbudgeten på 9,6 miljarder, vilket motsvarar en andel om 0,62 procent av rikets totala budget. Så låg har inte kulturens andel varit på 26 år. Kulturbudgeten 2026 – nu lägsta andelen sedan 2000 | Magasin K

Filmutredningen ska hastigt behandlas under sommaren och brinnande valrörelse  – som enda kulturproposition under hela året. Kulturministern orkade inte masa sig till Riksdagens kulturdebatt i december. I media har hon tydligt uttryckt att eftersom hon är Moderat är hon ytterst tveksam till att streamingjättar som Netflix skulle betala skatt. 

Danmark införde en skatt på streamingtjänster som en del av sitt medieavtal 2022–2025, där globala aktörer som Netflix och Disney+ betalar 6 % på sina intäkter. Pengarna fördelas till filmen via Danska Filminstitutet och dramaserier via public  service. Syftet är att stärka danskt språk och kultur i en digital tid, och ska administreras för att stödja talangutveckling och inhemsk produktion. 

Men varför skulle en kulturminister bry sig om filmen?

PS. 

Läs även Johan Hilton i GP Johan Hilton uppmanar Parisa Liljestrand att sluta tjura | Göteborgs-Posten

Läs också företrädare för film- och tv-branschen: Svensk film blöder – utan rejäla satsningar dör den | Göteborgs-Posten