Ebba Busch, partiledare för Kristdemokraterna. Bild: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe försökte i Göteborgs-Posten använda Förintelsedagen till att dra en parallell mellan anti-semitism, att förfölja eller ringakta judar, och anti-sionism, att vara emot staten Israel. Ett galet resonemang, en horribel parallell. Det måste vara möjligt att kritisera staten Israels folkmord på palestinier utan att bli beskylld för att vara anti-semit. 

Häromdagen var jag på Göteborg Film Festivals visning av Kirill Serebrennikovs film Josef Mengeles försvinnande. En väldigt fint iscensatt skildring av den nazistiske krigsförbrytaren och läkaren Josef Mengele, som i Auschwitz gick under namnet ”Dödsängeln”. Ökänd för sina brutala och ovetenskapliga experiment på fångar, särskilt tvillingar. Mengele var en av de som rättvisan inte nådde och som i landsflykt i Latinamerika alltmer självömkande beklagade att världen inte förstod honom. På det viset lik Vidkun Quisling i Erik Poppes film Quislings sista dagar.

Två representanter för Holocaust, Förintelsen. Det industriella massmord som tog livet av miljoner judar, homosexuella, socialister, romer, slaver, Jehovas vittnen, funktionsnedsatta och andra. Miljoner. 

27 januari var det Förintelsens minnesdag. En dag som uppmärksammades på flera håll i landet. En dag att betänka nazismens vidrigheter. Men också fundera på vad vi kan göra för att inte upprepa samma sak. Dra lärdomar. För det behövs.

På SR P1 ligger Mia Blomgrens dokumentär Ett hakkors i salt. Fyra judiska barn i Sverige berättar om hur de upplever det att vara judar i Sverige i dag. De berättar om hur de förföljs på olika vidriga sätt. Men också att kraven på att de ska ta ställning i konflikten mellan Israel och palestinierna. Bara för att de är judar. Ett galet resonemang. 

Denkmal für die ermordeten Juden Europas i Berlin. Bild: Gus Kaage

En horribel parallell
Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe försökte i Göteborgs-Posten använda Förintelsedagen till att dra en parallell mellan anti-semitism, att förfölja eller ringakta judar, och anti-sionism, att vara emot staten Israel.

Ett galet resonemang, en horribel parallell. Det måste vara möjligt att kritisera staten Israels folkmord på palestinier utan att bli beskylld för att vara anti-semit. 

Det måste vara möjligt att ta avstånd från bosättares stenkastning mot palestinier på Västbanken, eller skövling av deras hus och olivlundar. Eller den de facto-ockupation som radikala bosättare med israeliska regeringens goda minne genomför på Västbanken. Att kritisera att staten Israel bygger på ren apartheid mot palestiner, vilket exempelvis Amnesty International gör.

Det måste alltså vara möjligt att skilja mellan att vara anti-semit och anti-sionist. Men inte enligt Busch och Teodorescu Måwe.

De båda tiger still om Israels folkmord och är ihärdiga försvarare av Netanyahus regim. Busch har till och med tackat Israels regering för att ”den gör världen en tjänst” i Gaza i kampen mot Hamas, trots att över 68 000 palestinier har dödats i Gaza enligt FN, som baserar sina siffror på Hälsoministeriet i Gaza, och fler än 170 000 har skadats sedan 7 oktober 2023.

Topographie des Terrors, ett museum i Berlin med vittnesmål från både nazistisk och stalinistisk terror i Tyskland. Bild: Gus Kaage

Dror Feiler skriver klokt i Göteborgs-Posten i en polemik mot Busch och Måwe:

”Antisemitism är ett av Europas äldsta gifter. Det sipprar genom århundradena: i pogromernas aska, i ghettots instängdhet, i järnvägsspåren mot Auschwitz. Det är ett hat utan logik, utan gräns, utan botten. Att bruka detta ord som politiskt slagträ är att profanera de döda – att slita sorgen ur historien och göra den till ett administrativt verktyg. /…/

När sionismen görs till judendomens väsen sker ett nytt övergrepp: alla judar binds till en stats våldshandlingar. Den gamla antisemitismens logik återuppstår i ny dräkt – kollektiv skuld, kollektiv identitet, kollektiv bestraffning. Hannah Arendt varnade för denna sammanblandning. Primo Levi fruktade dess konsekvenser. Jean Améry beskrev dess existentiella fälla.

Men makten lyssnar inte till varningar. Den behöver enklare formler. Antisionism = antisemitism. En ekvation så grovt förenklad att den bara kan fungera politiskt.

Konsekvensen är förödande: Palestiniers rop på liv reduceras till hat. Judiska antikrigsröster förklaras illegitima. Solidaritet patologiseras. Och antisemitismen själv förses med en förklaringsmodell – som om den vore en reaktion, inte ett gift. Ett svar, inte ett brott.” 

Importerad anti-semitism
Illa är också att Busch och Teodorescu Måwe – återigen – säger att ”anti-semitismen i dagens Sverige är importerad från Mellanöstern och Nordafrika”. Det är inte bögarna fel, utan ”muslimerna”. Det är inte första gången Busch är så svepande i sin kritik mot muslimer, där alla dras över en kam och den som inte anpassar sig efter svenska ”värderingar” (vad det nu är) ska ut ur landet. I DN säger hon att hon vill använda ”EU-medel för att uppmuntra muslimer att återvända till sina hemländer”. 

Tänk dig vilket ramaskri det skulle bli om någon svensk politiker kom med lika svepande rallarsvingar mot någon annan religiös eller etnisk grupp. Judar till exempel…

Till sist: ja, det finns en utbredd rasism i Sverige. Det vittnar de judiska barnen i radiodokumentären om. Den finns bland många, muslimer eller kristna inte undantagna. I olika former utsätts homosexuella, transpersoner, judar, muslimer och många andra.

Den finns inte minst bland de Sverigedemokrater som Ebba Busch gärna regerar med. Hos Richard Jomshoff som delar ”islamofoba satirbilder”. Hos Björn Söder, som anser att varken judar eller samer är svenskar. Exemplen går att mångfaldigas.

Med dem har Ebba Busch inga problem. Tvärtom så gör hon allt för att få den kommande svenska valdebatten att urarta i ett ”Vi” mot ”dom”. Dom där. Dom där andra. Dom som ska ut. Återvandra. Raus!

En manifestation i Göteborg under Kristallnatten den 9 november. Bild: Gus Kaage

#Busch #Teodorescu #Förintelsen #Feiler #anti-semitism #anti-sionism #rasism