Sjömat är gott och nyttigt, men vi äter för lite av den. En fråga om pris, inspiration och tillgång. Bild: Gus Kaage

260318. I förra veckan fick jag återigen representera Vänsterpartiet kring en konferens om fiske och fiskeindustri. Denna gång på Eriksberg i Göteborg, där Nordic Seafood Summit arrangerades. En mässa och konferens som samlade stora delar av såväl fiskare som olika delar av sjömatsindustrin; från förpackning till forskning och smakprov.

Det är lika hälsosamt som gott att äta sjömat. Livsmedelsverket rekommenderar att vi äter fisk och skaldjur två till tre gånger i veckan med en variation av feta och magra sorter samt att de ska vara miljömärkta.

Forskningsinstitutet RISE skriver att svensken bara äter 1,6 portioner per vecka; en minskning från 2,9 portioner år 2019. Samtidigt säger sju av tio att de vill äta mer fisk. Problemet är priset och bristen på inspiration.

Ja, det är dyrt med fisk. Men det är det med svenskt kött också (och mat i allmänhet). Bor man inåt landet är tillgången på nyfångat sämre än här längs Västkusten. Kanske utbudet också. Min senaste upptäckt vid sidan av lubb (fin och fast) är ynkrygg; sista delen på torskrygen, riktigt prisvärd och god. Och googlar man finner man lätt goda recept.

Kanske är det ett problem att vi inte firar “Ynkryggens dag” (eller vilken fiskart vi vill lyfta) på samma sätt som Kanelbullens dag. Ostronets dag finns, upplyste en ostronodlare mig, men ostron känns lite för exklusivt för att bli en bredare dag. Sjömaten skulle behöva en Tina Nordström, som via tv kunde nå ut brett. Trots det livsverk som exempelvis Leif Mannerström levererat via kokböcker, recepttips och restauranger.

Madeleine Jonsson, MP, representerade Miljöpartiet i politikerpanelen. Hon sitter som ordförande i Miljö- och regionutvecklingsnämnden i Västra Götalandsregionen, där jag sitter som ordinarie för Vänsterpartiet. Min bild.

I den politikerpanel där jag fick representera Vänsterpartiet framhöll jag på de få minuter vi var och en fick de satsningar som vi gör i Västra Götalandsregionen (och förstås den nationella politik som Vänsterpartiet lägger fram i olika riksdagsmotioner).

Tillsammans med Polarforskningsinstitutet kommer vi under tre år garantera Kristineberg Center för marin forskning och innovation. Projektet omfattar investeringar  i avancerad infrastruktur, testbäddar i öppet hav. Allt i en bred samverkan mellan akademi, besöksnäring, skolor och näringsliv.

Vi fattade också beslut om Testarena Skagerrak, som gynnar små och medelstora företag inom den blå ekonomin, med testarena för arter som musslor, ostron, tång och sjöpung, som kan leda till minskad övergödning och som har en affärsmässig potential. På samma sätt stöttar vi Tjärnö marina laboratorium.

Jag kan också nämna MRUs satsningar på Innovatum Science Park i Trollhättan. Det rör de blå näringarna, särskilt Blå mat,  men också andra delar av det marina näringslivet. Här ingår bland annat en satsning på Skolmatsakademin, som ska främja skolmåltiden och goda matvanor i skolan. (En satsning som för övrigt Sverigedemokraterna vänder sig emot.) Det är viktigt att vi redan som unga lär oss att fisk är gott och att sjömat serveras i bamba och andra offentliga inrättningar.

Själv framhöll jag i samtalet just det komplexa med fiskbrist och överfiske; att ett fåtal industrifiskare tar hem så stora fångster som går till djurfoder och inte mat på bordet, att miljöförstöring och klimatförändringar gör det svårt att få en lönsamhet i fisket.

En vinkel är det faktum att den breda satsningen på beredskap inte bara kan vara militär upprustning utan också omfatta livsmedelsproduktion, både blå mat och den vi får från jordbruket. 

En satsning på hållbart, kustnära fiske kräver också möjligheter till landning av fisk, utbyggnad av hamnar, breddning av den industri som kan bereda fångsterna, transporter etc. 

En fin fisk är mer än en fiskfilé eller foder. 100 procent fisk innebär att hela fisken tas om hand, inte bara filén. Av sillen kan det bli sillburgare. Här kommer också en satsning på att servera fisken i bamba eller andra offentliga inrättningar. Där ser vi kopplingen till Science Park i Trollhättan.

Investeringar i forskning, utveckling och utrustning är heller inget som branschen eller fiskerikommunerna ensamma kan bära. Här krävs det kraftfulla statliga investeringar.