Jag blev väldigt gripen av Chloé Zhaos filmatisering av nordirländska författaren Maggie O’Farrells roman Hamnet, en film om William Shakespeares hustru Anne (Agnes) och sorgen efter sonen Hamnet som dog i pesten som 11-åring. Filmen vann en Golden Globe och en Oscar i våras.  Utan att ha läst något av O’Farrell innan var jag därför mycket förväntansfull inför hennes nya roman Land (Historiska media, översättning av Malin Bylund Westfelt).

Maggie O’Farrell. Bild: Dasha Tenditna

Land utspelar sig i det av Storbritannien kolonialiserade Irland, strax efter den hungersnöd som uppstod sedan potatispesten slog ut landets viktigaste basföda under 1860-talet. Omkring en miljon människor dog och ytterligare en miljon tvingades flytta, vilket ledde till massiv emigration. En av de största katastroferna i Europa.

I ett vindpinat och karg landskap längst ut mot havet lever en familj efter en flytt från Dublin. Pappa Tomás är för brödfödan kartritare åt britterna, men också besatt av att återerövra ursprunget från de rödklädda britterna, att rita den sanna kartan med ursprungliga iriska namn och där minsta åkerlapp och gistna pörte var utritade. Ingen drängtjänst åt de protestantiska kolonialherrarna – och utan kartor med tydliga markgränser, ingen effektiv makt.

Mamma Phina håller samman familjen i det eviga slitgörat med mat på bordet och att hålla alla hela och rena. Barnen växer upp, studerar, finner sig själva, bryter upp och återförenas ibland. Liam följer med Tomás som pinnpojke i kartritandet, men bryter med den hårde fadern och blir jesuitpräst i Rom och Indien. Edna utvecklar sin musikaliska gåva med fiol och folklåtar, men emigrera till Kanada. Rose blir ensam kvar på gården efter faderns och moderns död och får ta hand om den förmodat autistiske och urstarke Eugene.

Land har alla förutsättningar att bli en riktigt storslagen roman om en familj, uppväxt, fattigdom, kolonialmakt, underkastelse och fribrytning.  Men romanen är spretig, hoppig i sin uppbyggnad, trots sina fyra tidsresande kapitel. Familjemedlemmarna är, trots tillkortakommanden som sjukdom och olyckor, oftast endimensionellt skildrade. Goda, förnuftiga, strävsamma. I längden tröttsamt.

Romanen utspelade sig under mer än tusen år. I centrum en uråldrig helig källa, tobar på iriska, som ligger väl dold i en träddunge. Men den som väl finner den förändras i djupet, fångad av dess magiska kraft. Källan griper an en mytologi, ett begrepp som (efter googling) på iriska heter dinnsheanchas ”platsens inneboende berättelse”. 

Det senare är också en av mina stora invändningar: det övernaturliga, det gudomliga, tillmätandet av överjordiska eller metafysiska egenskaper till naturen och alla dess invånare; fåglar, hundar (som kan tolka vad människor tänker eller hur de kommer att handla). 

Sammantaget blir Land tyvärr det förlorade landet. En storslagen roman som går vill. Däremot skulle det inte förvåna mig det minsta om vi kan se en tilltajtad version av den på bio inom en snar framtid. För det finns en gripande berättelse trots allt.