Valeria Luiselli. Pressbild: Ramus

Mexikansk-amerikanska författaren Valeria Luiselli har skrivit två väldigt läsvärda romaner om relationer, generationer, minnen, fiktion och verklighet där barnen har en central plats. Ny för i år på svenska är Början Mitt Slut. Sedan tidigare har jag läst De förlorade barnen – ett arkiv (2020). Båda på Rámus förlag och i utmärkt översättning av Niclas Nilsson. Något att bita i för den lässugne.

En mamma tar sin snart tonåriga dotter över Atlanten, bruten efter en skilsmässa. Färden går genom Europa mot det stora etappmålet, Sicilien. Ön som gammelmormor en gång lämnade för att ta sig över till Amerika, en färd som hon med nöd och näppe klarade av efter ett skeppsbrott. Med sig tog hon en antik mosaik av Proteus – hur handskas man med denna artefakt? Lämna tillbaka, till vem och var?

På Sicilien ska mamman skriva klart en roman, samtidig som hon i sin tur oroar sig över hur det egentligen står till med hennes mor hemma i Mexiko; är hon på väg in i demensens dimmor? Vad är det för mystisk politisk grupp hon gått med i?  Är det sant att USA gräver en kanal från Stilla havet till Mexikanska golfen?

Rörigt? Inte alls. Början Mitt Slut är en väldigt fin roman om fyra generationers kvinnor liv och rör sig mellan (författarmammans) fiktion och verklighet, där dottern aktivt deltar i romanförfattandet genom att ”redigera” mammans manus tidiga morgnar.

Början Mitt Slut är skriven i korta, med romerska siffror indelade kapitel vars kärnfulla stycken har närmast poetiskfilosofiska rubriker. Språket är som en minnesanteckning, en notering av dagens händelser och funderingar. Det är ett vackert, detaljrikt och fångar fängslande dagens händelser och livets bryderier.  Hänvisningarna till romersk och grekisk historia, filosofi, mytologi och religion är många, utan att för den skull vara von oben.

Längst bak i boken finns också dotterns svartvita polaroidbilder samt de vykort med baksidestext som hon skickar till sin mormor. Ytterligare ett perspektiv på en gemensamt upplevelse, som förstås ibland tolkas helt olika. 

Alltmer sprids en ödesmättad stämning; den pågående klimatkatastrofens hetta och kraftiga vindar kan få den glesa växtligheten att fatta eld längs vulkanens bergssida och sprida sig ner mot de sicilianska städerna. Inte för inte finns det referenser till Plinius den yngre, som blev ögonvittne till Vesuvius utbrott, som ödelade Pompeji. (Hans två brev är den enda överlevande ögonvittnesskildringen av katastrofen). Ska det vara möjligt att ta sig ifrån ön med båt – på samma sätt som gammelmormor en gång gjorde?

Det är inte utan att jag blir sugen på att korsa Sicilien på de små grusvägar mor och dotter tar över ön, på sin väg mot en annan framtid.

* * *

För några år sedan läste jag med stor behållning Valeria Luisellis roman De förlorade barnen – ett arkiv

När Trump-administrationens »nolltolerans« mot papperslösa mexikanska migranter ledde till att barn placerades i förvar, började Valeria Luiselli volontärarbeta som tolk för migrantbarnen och skrev essäboken Tell me how it ends. 

De förlorade barnen – ett arkiv, handlar också till stor del om de papperslösa barnens situation. En poetisk reflektion över USA: nationen som skapades av fattiga immigranter, men nu bygger murar mot andra i samma situation.

Hur låter alla de språk som talas i New York? Det har ett intellektuellt gift par som arbetar med ljud-dokumentärer fångat. Nu är de på väg i bil från New York till Arizona och den mexikanska gränsen. Med i bilens baksäte sitter barnen, som inte är biologiska syskon, och sju  arkivlådor fyllda av gamla kartor, foton av de sista fria infödda invånarna och protokoll över förlorade emigranter. 

Mannen, som är ljudkonstnär vill dokumentera en muntligt överförd apachekultur. Han vill fånga ekot av den chiricahuaapachiske hövdingen Geronimos sista tillfångatagna dagar. Han spelar in vinden över graven och trafiken där hans folk en gång bott. 

Kvinnan vill å sin sida skildra mexikanska migrantbarn och deras mödosamma och farofyllda liv. I hennes fokus står två försvunna mexikanska flyktingar.

Parets relation håller på att falla samman. Vad lyssnar man på i bilen? William Goldings Flugornas herre. Barnen tröttnar på den långa bilresan, de grälande vuxna  och rymmer en tidig morgon ensamma rätt ut i öknen. De ska minsann hitta de försvunna flickorna! Här blir det riktigt obehagligt spännande.

De förlorade barnen – ett arkiv är en gastkramande skildring av verkliga vedermödor, saknad och ångest berättad av kvinnan, den tioårige styvsonen och migranter från olika platser och tider. Vad är fiktion, vad är dokumentärt, vems perspektiv är det ”rätta”?

@valerialuiselli @rámus @börjanmittslut @deförloradebarnen-ettarkiv