Tone Schunnesson har skrivit romanen Ultravåld. Bild: Ebba Lange

Att skildra relationer i sönderfall är knappast något nytt i berättelsernas värld, vare sig det är i böcker, teaterscenen eller film och dramaserier. Äktenskap, släktfejder, vänskaper som gnisslar, spricker, dör. Den stora frågan är: blir jag berörd av dem? Får jag mig själv en tankeställare?

Tone Schunnessons Ultravåld (Norstedts) är en av årets mest omdebatterade romaner. I den skildrar hon familjen Griepenbrand som lever på det skånska slottet Solgårda. En minst sagt dysfunktionell familj.

Pappa Carl-Fredric har av familjen ”förvisats” till den leriga skonas landsbygden och ett av adelsfamiljens slott. Där trivs han inte alls. Mycket oklara och långa affärsresor avbryts av korta besök hos familjen. Korta, ofta grälsjuka och ibland våldsamma. Återigen packa pappas kappsäck för nya affärsresor.

Mamma Monica var modellvacker och ung när non träffade Carl-Fredric. Alltmer deprimerad och övergiven låter hon sig själv och hemmet förfalla.

Syskonen Jarl och Eddie far riktigt illa av uppväxten och tar ömsom stöd av varandra, ömsom faller in i familjetraditionen av olika former av våld; psykiskt, emotionellt och ibland fysiskt. Eddies har ätstörningar. Jarl självupptagen och (förstås!) homosexuell. Familjens pengar gör att ingen av dem tar tag i sina liv.

Ultravåld gör skäl för sitt namn: trasiga relationer, sprit, droger, psykofarmaka, sex bäddar för en häxbrygd av gränslöst våld som går i arv över generationerna och relationerna.

Men bryr jag mig? Nej, jag sitter som betraktaren som utifrån tittar in i en trasig familj, men utan att beröras. Det är synd, för romanen är välskriven och det finns ett driv som för den vindlande handlingen framåt.

#toneschunnesson #ultravåld #norstedts