
Vänsterpartiets kongress röstade för att behålla nivån på sin unika partiskatt. Bild: Gus Kaage
Vänsterpartiet är unika med sin partiskatt: att parlamentariker inte ska få behålla hela sin lön eller arvode. I dag kan vänsterpartiets politiker som mest behålla 37 530 kronor i månaden. Förslaget är att höja gränsen till 41 700 kronor. En skillnad på 4 170 kronor. Resten ska skänkas till partiet, att använda i valrörelser eller för att kunna finansiera verksamheten. Kongressen valde att behålla dagens system. Det är ett klokt beslut.
P O Enquist beskriver i sin lysande bok om pingstpastorn Lewi Pethrus, Lewis resa, frikyrkorörelsens framväxt. En utveckling som i många stycken liknar arbetarrörelsens. Det tuffa i att ständigt simma motströms, övertygelsen om att vi tillsammans kan åstadkomma underverk, att det någonstans därborta finns ett mål som ”åt oss alla lycka bär”.

Frikyrkorörelsen växte snabbt, kombinerade frälsning, lovsång, tungomålstalande med oerhörda sociala insatser bland de arma och fattiga. Framför allt var det kvinnornas rörelse, alla dessa kvinnor på kyrkbänkarna där nere, med pingstknut och hatt, strama men engagerade. Ändå inte tillåtna på några ledande poster bland pastorer och äldste förrän i våra dagar. De satt på läktaren ovan.
Lewi Pethrus var en verklig organisationsbyggare, reste land och rike kring, predikade, samlade växande åhörarskaror, byggde samlingssalar och kapell, samlade kollekt och gåvor.
Med en växande organisation följde fler avlönade. Människor som gav allt för att bygga en allt starkare rörelse. Fanns det verkligen ingen annan belöning utöver fler frälsta, fler glödande predikningar, fler läsare av dagstidningen Dagen? P O Enquist beskriver frikyrkotopparnas smygande övergång från ”det dagliga brödet” till en ”brödföda”. Penningen!
Den framväxande byråkratin
Samma utveckling kan vi se i den tidiga arbetarrörelsen. Framväxten av avlönade företrädare. Valda ombudspersoner vars livsvillkor snart skilde sig från medlemmarnas. De som pantsatte vigselringar för att kunna behålla Norrskensflamman eller partilokalen. De som gick på mötena, flygbladsutdelningarna, knackade dörr och sålde lösnummer.
En omfattande byråkrati växte fram parallellt med allt starkare partier, parlamentariska framgångar och rörelseuppdrag. Belöningen, utöver tal, förhandlingar och dagordningar, allt högre löner.
I dag är folkrörelserna kraftigt försvagade. Partierna lever till största delen på statliga, regionala och kommunala bidrag. Eller bidrag från de riktigt rika, från företag eller stiftelser. Endast fem procent av svenskarna är medlemmar i ett politiskt parti. En av tjugo.
Unika med partiskatt
Vänsterpartiet är unikt med sin partiskatt. (Vad jag vet är det bara Miljöpartiet och Socialdemokraterna som – i långt mindre utsträckning – har någon form av bidrag till partiet.) Frågan är uppe på kongressen i Örebro. Det finns ett förslag från partistyrelsen om att sänka partiskatten från de som har parlamentariska poster. Ett förslag som avslogs av kongressen
I dag kan vänsterpartiets politiker som mest behålla 37 530 kronor i månaden. Förslaget är att höja gränsen till 41 700 kronor. En skillnad på 4 170 kronor. Resten ska skänkas till partiet, att använda i valrörelser eller för att kunna finansiera verksamheten. Vänsterpartiet är också drivande i att inte parlamentariker i kommuner och regioner inte ska höjas och ibland till och med sänkas.
En sänkning av partiskatten skulle bara för riksdagsgruppen innebära ungefär 1,3 miljoner kronor mindre för Vänsterpartiet. Och då är inte regionråd, kommunalråd, andra parlamentariker inte inräknade.
I dag tjänar en riksdagsledamot 81 400 kronor i månaden. Sitter man som ordförande eller vice ordförande i ett utskott blir det mer. Statsministern och talmannen har 2025 ett arvode på 204 000 kronor. Sedan Ulf Kristerssons regering tillträdde har arvodet höjts med 11,5 procent. Det är mer än under någon regering sedan 2006, enligt statistik från riksdagen. Mellan 2011 och 2014 och 2019 och 2022 var den totala höjningen 6,8 respektive 6,9 procent. Mellan 2006 och 2010 gjordes en ökning på totalt 7,4 procent. 2006 tjänade en riksdagsledamot 51 200 kronor. På 20 år senare har arvodet ökat med 59 procent.
Vad en politiskt förtroendevald ska tjäna måste också ställas i relation till befolkningen i övrigt. Klyftan mellan vanligt folk och topptjänarna (och dit räknas många politiker) i kronor mätt har ökat eftersom de rika blivit fler och rikare. Skillnaden mellan den rikaste procenten och medianen har ökat från motsvarande 89 till 137 årslöner. Det rankar Sverige till det sjätte mest ojämlika landet i världen, alltså bara efter länder som Brasilien och Ryssland och strax före USA.
Sammantaget gör detta att jag kommer att rösta för en bibehållen nivå på partiskatten. (Själv betalar jag 22,5 procent av de arvoden jag får från Regionfullmäktige, Miljö- och regionutvecklingsnämden och styrelsen för Göteborgs stads Parkerings AB.)
PS. Att ha ett tyngre uppdrag inom politiken innebär väldigt mycket ansvar, tid att sätta sig in i frågor, läsa handlingar, nå överenskommelser, möta människor och organisationer Ständigt vara nåbar. Och ibland ifrågasatt. Det ska inte underskattas. Men det får inte blandas samman med ersättningsnivån för engagemanget.