Tre romaner jag hunnit med i sommar. Ömson vin…

Hur kommer det sig att elvaårige Vilgot, som bara var på väg ut för att träffa en vän, 30 år senare sitter ensam i sin lägenhet tillsammans med en övergiven cirkuselefant? Och varför är Vilgot lika ensam nu som under hela sin uppväxt? Hade han verkligen stämt möte med sin vän, eller var det bara för att komma hemifrån en liten stund denna kalla januarikväll? Niels Fredrik Dahl har skrivit sommarens hittills bästa roman, På väg till en vän.

Niels Fredrik Dahl har skrivit den gripande berättelsen På väg till en vän (Natur & Kultur; översättning Urban Andersson), om ensamhet, oförmågan att bryta sig loss från en karg uppväxt. Dahl har tidigare lika skickligt skildrat en ung mans uppväxt i den lika läsvärda romanen Fars rygg. 

Vilgots vandring genom uppväxtåren är skriven som en skröna, med en blandning av komedi och tragedi. 

En rysk cirkustrupp blir kvar i Oslo med bar vodka att dricka och en säck lök att äta. När cirkusdirektören sjappar tillbaka till Ryssland, vem får då ta hand om elefanten? Skottkärra efter skottkärra med brödrester från den näraliggande brödfabriken får bli föda åt den kättrade elefanten i lägenheten.

Vilgots mamma är psykiskt sjuk, med verkliga eller lägligt täta anfall av svåra smärtor. Då vill hon bara dö. Hennes högläsning av folksagan Rödluvan och vargen, är ett symptomatiskt val. ”Rödluvan visste inte vilket elakt djur vargen var. Så hon blev inte ett dugg rädd.” Pappan är folkskygg, undvikande och håller sig mest hemma. Hans kontakt med sin far och hans nya fru är minst sagt undflyende.

Sökandet efter vänskap, värme, närhet, kärlek (!) driver Vilgot ut, ut, ut. Till gungställningen, till vem som helt annars. Till andra udda existenser. Som Greven av Hoff, som egentligen är en olycklig hemmansägare, som kväll efter kväll för sig själv om och om igen projicerar en film om sitt livs stora (och förmodligen enda) kärlek på ett uppspänt lakan. 

Eller den mytiske Tryggve Lie, Förenta Nationernas förste Generalsekreterare, som bor på högsta våningen i en jättelägenhet. Ibland kan Vilgot få en skymt av Lie när han stiger ur sin limousin och försvinner in i huset. 

På väg till en vän är en ömsint, men brutal, skildring av en övergiven uppväxt. En ensamhet som också tyngs av övergreppens tunga börda. Den vuxne Colamannen, med bilens bagageutrymme fylld av CocaCola-flaskor. 

Svart? Jodå, men det finns ett ljus i mörkret. En välskriven sammanblandning av fiktion och verklighet. Där barnet gör sina egna tolkningar av världen och människorna i den. Sanna eller falska. En grund att fly in i, en imaginär värld som riskerar att störta samman.

Sommarens (hittills) bästa läsning. Rekommenderas varmt!

Johanna Hedmans roman Trion (Norstedts) är en relationsroman, en vänskapens och ibland sexualitetens ménage à trois,  mellan Hugo, August och Thora. Sannerligen inte den första i sitt slag, och tyvärr inte den bästa. 

De tre lever i övre medelklassens studentmiljö i Stockholm, Berlin och London. Pluggar, festar, grubblar över framtidens yrkesval. Jurist? Konstnär? Internationell karriär? Ibland bor de tillsammans, ibland var för sig. Ibland har de förhållanden med andra, ibland med varandra. Fria. Queera inslag. Indragna i intellektuella samtal om världens beskaffenhet, stora som små frågor.

Det kunde ha blivit en bra roman. Men den griper inte på minsta sätt. Utifrån får vi ta del av olika redogörelser, snarare än att få åka med i passionerna, vare sig de är de amorösa eller intellektuellt privilegierade.

Det är mycket möjligt att den skildras med mer passion i den dramaserie i regi av Anders Hazelius som nu visas på Sky Showtime med August Wittgenstein, Felix Sandman, Seth Manteus och Rebecka Harper i huvudrollerna.

Jag har väldigt svårt för överjordiskt, fantasy, sci fi och har på gott och ont valt bort det i mitt läsande. Lite av samma slag gäller den latinamerikanska magiska realismen.

För att citera AI: ”När författare väver samman historiska och realistiska skildringar med drömlika, mytiska och hallucinatoriska element. Den underbara verkligheten accepteras helt okritiskt av karaktärerna själva. Det gör att gränsen mellan vad som är verkligt och vad som är omöjligt suddas ut, vilket utforskar Latinamerikas komplexa historia, kultur och natur.”

Den argentinska författaren Gabriela Cabezón Cámara har skrivit den korta romanen (gud vad jag gillar böcker på max 250 sidor !) Flickorna i apelsinlunden (Bokförlaget Tranan; översättning av Hanna Nordenhök). Romanen tilldelades National Book Award och nominerades till Bookerpriset 

Romanen är en fiktiv och fascinerande gestaltning av en av de spanska koloniala historiens mest mytomspunna gestalter, Catalina de Erauso. Nunnan som rymde från ett baskiskt kloster för att leva som man och delta i den brutala kolonialiseringen av Amerika. Berömd under sin samtid och som till och med fick kungens och påvens välsignelse att klä sig som en man.

Erauso hörde om Amerikas guldrikedomar, fick tag i en nyckel och rymde under en ceremoni efter att ha blivit pryglad av en av de äldre nunnorna. Hon – eller i dag hen – försörjde sig i Peru som professionell kortspelare, utkämpande blodiga dueller, enrollerade sig i armén där hen blev underlöjtnant och färdades över stora delar av den sydamerikanska kontinenten.

Efter att ha dödat en (annan) man blev hen tvungen att visa att hen just var en man. Efter en bikt erkände hen att hen var kvinna. Tillbaka i Spanien fick hon en militär pension av kungen och av påven tillåtelse att klä sig som man under förutsättning att hen bevarade sin kyskhet. Sina sista år levde hen i Mexiko, och avled ungefär 1650, 58 år gammal.

Ett verkligt fascinerande livsöde, nu gestaltad i en komplex roman med den fängslade soldaten Antonio som huvudperson.

Komplex för att den berättas ur olika perspektiv. Det queera. Den fängslade soldaten som väntar på sin avrättning, men som benådas. Flykten i djungeln tillsammans med två flickor av ursprungsbefolkning samt två apor. I brev skrivna till fastern i Spanien. 

Smuts, brutalitet, fördrivning och fördrivning. Katolicism och kolonialisering. Djungelns alla färgrika växter, de söta frukterna, djurens läten. 

Det tar med andra ord ett tag innan jag orienterar mig i de olika världarna. Fascinerande, men inte min mate-kopp.

Särskilt svårt har jag för den ålderdomliga svenskan, som säkert är en alldeles utmärkt översättning av en lika gammal spanska. ”Jag ber om Eder förlåtelse, faster, jag skall ej häda mer, om I blott fortsätten läsa…” Jag betvivlar inte att det är grammatiskt riktigt, men Eder, I och fortsätter… Kanske hade det räckt med Er och Ni. Men det är förstås en smaksak. Läs om du gillar magisk realism.