Daniel Bernmar och Nooshi Dadgostar. Bild: Gus Kaage

Valet är över. Tidölaget har fått sparken! Magdalena Andersson kan bli statsminister i en rödgrön regering. Samtidigt finns det förstås problem. Det största är Centerpartiet, landets mest nyliberala parti, som tvärvägrar att ens möta Vänsterpartiet. Ett Vänsterparti som (tillsammans med Miljöpartiet) fångat upp alla Socialdemokratins förlorade röster i sitt sämsta val sedan rösträttens införande och på det viset borgat för de 176 mandaten. Frågan är därför berättigad: Varför skulle inte Vänsterpartiet bjudas in till seriösa förhandlingar?

På Vänsterpartiets kongress i Örebro i april var frågan om hur Vänsterpartiet skulle ställa sig i regeringsfrågan uppe till diskussion. Att Vänsterpartiet vill vara med och styra, till och med sitta i en regering, är ingen hemlighet. Det vill alla partier med självaktning. 

Men hur långt ska V gå för att få sitta i regeringen? Förhandla. Ja! Fälla ett regeringsalternativ som inte lägger fram tillräckligt bra politik i en första eller andra omröstning? Jodå. Men att i tredje omgången fälla en S-regering för att inte Vänsterpartiet ska få ingå (och därmed kanske få ett nyval)? 

Vi kongressombud hade att ta ställning till partistyrelsen skarpa förslag: ”Våra röster behövs för att bilda en regering ska vi också ingå i den.. Det betyder att vi inte kommer stödja eller släppa fram en regering som vi inte ingår i.”

Om det före kongressen funnits kritik av denna ultimativa skrivning, bland annat från Göteborg, Umeå och Uppland, så syntes det inte alls under kongressen. Förslaget om att stryka meningen lyckades inte ens samla tillräckligt många kongressombud för att ställas till omröstning.

I regeringen – eller så fäller vi den
Vänsterpartiet är alltså helt enat om att självklart vilja ingå i en regering. Och det har partiet även fått väljarnas stöd för. 8,4 procent av väljarna är det bästa valresultatet sedan 2002 (8,4%) och 1998 (12%) under Gudrun Schymans ledning.

Det är också noterbart att det är Vänsterpartiet (+1,7 % jämfört med 2022) och Miljöpartiet (+1.1 %) som räddar Magdalena Andersson efter Socialdemokraternas historiskt dåliga valresultat (28 procent och minus 2,3 procentenheter). Utan V och MP ingen rödgrön regering.

Orsakerna till Socialdemokraternas förlorade försprång har många försökt analysera. Länkar till några intressanta inlägg här, men Daniel Swedin på Arbetet sammanfattar det bra:

”Det bästa med Socialdemokraternas valrörelse är att partiet faktiskt hade bra politik att möta väljarna med. Slopat karensavdrag, bättre pensioner, bankskatt, billigare tandvård, mer pengar till välfärden och stopp för skolvinster är begripliga förslag som gynnar vanligt folk. Men kampanjen bedrevs ofta som om partiledningen inte riktigt litade på att det gick att vinna val på sånt.

Kanske finns det en gammal strykrädsla här. Efter decennier av bakslag har partiet nästan börjat föregripa högerns angrepp. Innan någon hunnit säga ”dyrt”, ”oansvarigt” eller ”bidragslinjen” börjar S själv tona ned sin politik.

Mest iögonfallande är reträtten kring det stora programmet mot segregation som blev helt urlakat. Det är ett fundamentalt problem för ett parti vars uppgift inte bara är att avläsa opinionen utan att förändra den. Om S på förhand utgår från att människor kanske inte riktigt vill ha socialdemokratisk politik vågar man naturligtvis inte göra reformerna till konfliktfrågor. Och då byggs inget starkt folkligt mandat för dem.”

Jonas Sjöstedt. Bild: Gus Kaage

Risken för att bl en ”dörrmatta”
Många vänsterpartister brukar bittert påminna om att Vänsterpartiet i många år fått tjäna som ”dörrmatta”. Något att torka av sig på innan man går in i det verkliga politiska rummet. 

Jag är tveksam till begreppet. Visst var V under många år ”Kamrat fyra/fem procent”, ett parti som alltid i sista hand slöt upp bakom en socialdemokratisk regering, även när den förde en hård svångremspolitik. Visst har V även senare fört en tveksam politik (nämner som hastigast uppslutningen bakom sänkta bränslepriser och cementproduktion på Gotland under förra valet).

Samtidigt har Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson lyckats få igenom en lång rad reformer som påverkar vanliga människors liv utan att ha ingått i den socialdemokratiska regeringen. Ändå är varje sådan reform lätt att radera ut vid ett regeringsbyte. 

Förnedringsklausulen
Vänsterpartiet fick stå utanför regeringen efter valet 2018. S, MP, C och L slöt ett samarbetsavtal, Januariavtalet, som inte bara uteslöt V ur regeringen. Dessutom innehöll den en förnedrande skrivning i avtalets punkt 44: 

”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer ha något inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Denna förnedringsklausul sitter djupt i hjärtat hos de allra flesta vänsterpartister. Den ligger också till grund för farhågan att stötta en socialdemokratisk regering man inte ingår i och återigen bli blåsta på allt inflytande. 

Det är också bakgrunden till att Vänsterpartiet fällde Stefan Löfvén när han ville få igenom (Centerpartiets) marknadshyror. En fällning som i sin tur sitter hårt i den socialdemokratiska ledningens hjärta…

Elisabeth Thand Ringqvist. Pressbild Centerpartiet.

Jätteproppen C
Vänsterpartiet har vart mer än övertydliga om att partiet vill föra diskussioner/samtal/förhandlingar med Socialdemokraterna, Miljöpartiet – och Centerpartiet. Hittills är det bara Miljöpartiet som uttryckligen öppnat dörren för V. Det är hedervärt. Magdalena Andersson är tveksam milt sagt, men utesluter inte samtal (så vitt jag förstår).

Centerpartiets väljare har enligt Valu rört sig mot en mittenvänster i detta val. Eftersom de övriga borgerliga partierna sluter upp bakom Åkesson, återstår Magdalena Andersson. Men det finns också en djup skepsis mot Vänsterpartiet, samtidigt som jag uppfattar att de vill bidra till ett stabilt regeringsunderlag.

Proppen sitter i C-ledningen. Hårdnackat motstånd mot varje öppning mot Vänsterpartiet. Där har Magdalena Andersson ett stort problem att lösa. Det finns inget ”mittenalternativ” som kan styra landet.

Ska det bli en ny regering måste partierna som gått till val på detta – alltså Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet – enas om något och rösta det genom riksdagen.

Samarbete mellan V och C
Runt om i landet, i kommuner och regioner, finns det ett faktiskt samarbete i form av rena koalitioner eller samarbetsavtal mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet. 

Det uppstår förstås gnissel, det gör det alltid i politiken. Det gör det med S och MP också. Med C finns ett lager till: Sveriges mest nyliberala parti, som verkligen gillar att privatisera delar av välfärden. Men det går alltid att sluta samarbetsavtal. 

Här har Göteborg varit ett bra exempel under nuvarande mandatperiod. C röstar bara på sin egen budget, får igenom ”vårdval” inom äldreomsorgen och släpper igenom den rödgröna budgeten. (Nu har V, S och MP egen majoritet, men fortsätter säkert ett konstruktivt samarbete med C, som är det enda borgerliga partiet som sätter en gräns vid SD.

Politik är att ha en tydlig politik, både internt och mot väljare. Att ha ”röda linjer”, alltså hjärtefrågor man inte viker ifrån. En tydlighet i förhandlingar. I övrigt handlar det om att få igenom så mycket som möjligt, men också inse att man måste kompromissa. ”Ingen vill ju veta hur korv kommer till, inte heller politik”, som Otto von Bismarck lär ha sagt.

Erik Helgesson. Bild: Gus Kaage

Vad händer nu då?
Jag tycker att Vänsterpartiet gör rätt som är så principfasta på att dels gå in i förhandlingar, att propsa på att få vara med, och kräva att få sitta i regering.

Men det kommer inte att bli lätt. Låt mig citera hamnarbetarbasen Erik Helgeson, som verkligen vet vad förhandlingar handlar om:

”Vänsterväljarnas förhandlingsposition och genomslaget för deras röster i allmänna val, inte bara nu utan under lång tid framöver, hänger på vår förmåga att hålla i och hålla ut när motpartens förhandlingsbud inte är tillräckligt bra. 

Uppgiften är att övertyga motparten om att vi är konstruktiva, kompromissvilliga, förstår vad som står på spel för partiet men också vår väljarbas, men ändå förblir redo att gå hela vägen till öppen konflikt (för fack strejk, för V nyval) om de grundkrav vi enats om inte uppfylls. Det är i förhandlingssammanhang oftast bättre att uppfattas som galen men konsekvent istället för smart men ombytlig.

Ibland uppfattas regeringsfrågan som en lite tramsig prioritering av ministerposter, synlighet och prestige framför politiskt genomslag i budget och reformer. Den tänkta logiken är att Vänsterpartiet nu kan få igenom mer vänsterpolitik i Sverige genom att offra sina egna väljares deltagande i Magdalena Anderssons regering. Rollen som kvinnornas, de fattigas eller invandrarnas självuppoffrande martyr har ju viss lockelse för en hårt prövad svensk socialist.

Men så fungerar det inte i verkligheten. Det har Vänsterpartiet numera väldigt lång erfarenhet av på alla politiska nivåer. Maktutövning i Sverige kräver löpande insyn, kontroll och delaktighet. Överenskommelser med Socialdemokraterna om budgetar eller sakinnehåll har haft ett högst begränsat värde när S själva haft ansvaret för tolkningen av vad som överenskommits och politikens genomförande. Mycket av den vardagliga maktutövningen handlar dessutom om beslut som överhuvudtaget aldrig diskuteras i budgetförhandlingar eller kunnat förutses några månader tidigare. /…/

Min personliga uppfattning är att huvudmotståndaren mot Vänsterpartiets regeringsdeltagande är Socialdemokraterna. 

Centerpartiets väljare gillar varken SD eller V, men försöken att jämställa de båda partierna som lika usla extremister funkar bara som talepunkter, inte i en avvägning mellan två reella alternativ. I korthet är C-väljarna mer avvisande mot SD:s rasism än mot V:s socialism, särskilt om den sistnämnda upplevs få begränsat genomslag i regeringspolitiken. Därför har C:s partiledning små utsikter att utlösa ett nyval om man erbjuds en tillräckligt begränsad ekonomisk vänsterpolitik med Vänsterpartiets deltagande.

För Socialdemokraternas nuvarande ledning är frågan istället mer principiell och strategiskt viktig. Valet gick ännu en gång riktigt dåligt för Socialdemokraterna, trots gynnsamma förutsättningar. Men inget tyder hittills på att man vill ompröva den långsiktiga drömmen att bryta upp blockpolitiken och återgå till jättelånga regeringsinnehav ihop med spillror av en splittrad borgerlighet. /…/

Vänsterpartiets krav på delaktighet är med 17% av mandaten i regeringsunderlaget högst rimliga och legitima i en demokrati. 

Hamnar vi till slut i ett nyval skulle detta enbart avse riksdagen. V:s lokala framgångar skulle ligga fast under de kommande fyra åren. Nyval kan självklart bli kostsamt (eller gynnsamt) för Vänsterpartiet men det kommer hursomhelst inte innebära att vi hamnar under riksdagsspärren. Därmed har vi bättre förutsättningar att tåla det än flera andra inblandade partier.”

Fortsättning lär följa…

@vänsterpartiet @erikhelgeson @danielbernmar @nooshi Dadgostar @jonassjöstedt @centerpartiet